En massa ogjorda saker hemma. Attu-rummen inte färdiga. Kan inte ensam fixa och rouda allt.
Vädret uppmuntrar inte heller till hipphurrarop. Konstigt att man genast känner sej instängd och begränsad då det regnar. Vem hindrar mej från att gå ut? Regnrocken på och ut bara! Men alla som bär glasögon vet att man inte ser ordentligt då det regnar på brillorna. Man famlar på i halvblindo, liksom. Inte roligt. Att bli våt är inte heller kul - regnbyxor gnisslar och prasslar då man går och är sällan rätt storlek. Sen ska man ha dom av sej. Och hänga dom nånstans. Om man har ett stort, lyxigt badrum kan man ju hänga regnkläderna där, men har man inte det blir det till ett problem...Redan på vägen in lämnar man en våt ränna efter sej, fast det ser man inte, eftersom brillorna är våta. Man märker det dessvärre sen, då man trampar i den med dom torra yllesockorna som man med möda fumlat fram nånstans ifrån. Det enda paret man inte lagt i lådan med vinterkläder oppe på vinden.
Ve och klagan. Men snart suckar man över hettan och torkan igen. Fast man vet hur det blir sen på vintern. Kanske det egentligen är nåt annat man är frustrerad över? Kanske man skyller på vädret för sina egna tillkortakommanden? För att man inte är nöjd med sitt liv? För att man inte har LUST. Med nånting alls. Så är det för mej, denna regniga söndag. Vill inte gå ut med hunden. Vill inte städa. Vill inte ha det sunkigt och dammigt och råddigt. Vill inte att vardagen börjar i morron. Vill inte vara pank. Definitivt inte alltid vara fattig. Vill inte frysa. Vill inte ha en massa smutstvätt i tvättkorgen. Vill inte hänga tvätt på tork inne. Vill inte vara en surpuppa. Vill inte vara gnällig. Vill inte vara jag. Nu just.
Kanske sen. Då det slutar regna.
