Doften av förfall.

Öde arbetarlänga i Sabbels, Dalsbruk.

Att gå in i ett gammalt, obebott hus, är underbart. Att röra vid slitna ledstänger, känna doften av förfall, gammalt trä, lyssna till vindens sång i trasiga fönsterrutor. Jag kunde göra sånt ofta, ofta.

Samtidigt vill jag gråta. För att alla övergivit huset.

Gråta är vad jag har lätt för nu just. Trött och gråtmild. Hör det till åldern?

Jag fyller tant i år. Jag är äldst på jobbet.

I vår KANSKE jag blir pensionerad, men bara kanske, och det gör mej galen att inte veta säkert. Jag ligger vaken och försöker övertyga mej själv att jag inte ska hoppas för mycket, inte hajpa förväntningarna. Inte ropa hej innan jag är över bäcken.
Faktum är att jag är skiträdd att det går som för en av mina forna arbetskamrater, som blev avtackad och firad, men som fick återvända med svansen mellan benen, då "någon" hade räknat fel. Det får inte gå så för mej! Det skulle knäcka mej att flyga iväg bara för att märka att det sitter en glasruta mellan mej och friheten där ute. Pang. Klirr.

Att bli gammal är en annan sak som snurrar i mitt huvud. Att dag för dag bli äldre, komma närmare slutet. Det oundvikliga. Finis. Att inte ha hunnit med allt det där man drömde om och trodde var självklart. Att man skulle ha råd.

Där kom vi in på nästa sak som bidrar till min insomnia. Pengar. Den ständiga bristen på dessa Satans påfund. Det ständiga snacket om pengar i alla medier, i alla sammanhang, överallt, varenda stund. De, att varje månad vara tvungen att punga ut med allt man förtjänat till boende, mat och kläder till tonåringen - att varenda månad ha ett tomt konto innan nästa lön rullar in, för att ett par dagar senare gapa tomt igen. Vet du hur det känns? Vet Nalle Wahlroos? Vet min bror? Att dessutom ofta vara tvungen att lämna vissa räkningar obetalda till nästa gång, sitta fast i minus-karusellen, den där som snurrar snabbare och snabbare...

Nå, skulle jag jobba heltid skulle ju jag ha dubbelt så mycket cash. Men också dubbelt mera arbetstid. Hälften mindre egen tid. Inga pjäser skulle bli skrivna.

Sen slår det mej som en våt trasa i fejset. Inte kommer jag att hinna med allt ändå. Det där som jag vill. Resa, skriva, träffa folk med nånting att berätta, vara delaktig i kultur, konst, teater. Jag är gammal för fan.

I boken "Mina Vänner" skulle klasskamrater skriva om sej själva, förutom namn och födelsedag skulle man skriva vilken var den bästa film man sett, favoritmat, favoritbok osv. Och som sista fråga: Vad vill du bli då du blir stor?

Konstnär. Det skrev jag nog i alla kompisars Mina Vänner. Konstnär skulle jag bli.

Ödet ville annorlunda. Mamma ville se mej som språklärare eller bankfröken. Pappa sa ingenting som vanligt, han var nog mest rädd för att jag skulle råka illa ut på något sätt.

Men jag blev inte lärare, inte studentmerkonom. Inte råkade jag illa ut heller - eller, kanske nån gång, men jag har överlevt.

Nu blir det en ny natt. Jag borde ha gått och lagt mej nu då, då jag inte sov så många timmar förra natten. Men jag drar mej för det. Vill inte ligga där och angsta för att klockan obönhörligen ringer klockan 06.30. Och jag måste orka lite till....

Om jag berättar en saga tyst för mej själv? Om det där huset på bilden. Kanske känner jag doften av förfall, den där doften som av någon underlig anledning gör mej lugn och eftertänksam. Som jag vill vara. Jag vill ha min egen tid. Nu, medan jag orkar kliva runt bland bråte i öde hus.

Innan förfallet drabbar mej själv och jag blir ett tomt skal.

Korpo, konstverk på barfotastigen i Retais

Crackin'

Hudlös, darrig och tårögd. Drömmarna kommer och går som underliga trippar i värsta Dalí-anda. Hungrig men vill matvägra. Vill ha nytt liv. Vill bort nånstans. Instängd, inspärrad, inträngd i ett hörn. Trött men rastlös. Arg, ledsen, sorgsen, besviken, resignerad, gammal, ful, beyond hope. Sjuk.

Så nu är det så här. Förkylningen tvingade ner mej på knä. Den lilla där inom mej skriker hjärtskärande och vill ha tröst. Vem ska trösta? Ingen kan, för jag släpper ingen in, jag kan inte formulera det jag känner, då jag bara börjar gråta, för helvete! Så går det värsta över och allt fortsätter som förut

En ständig dialog mellan mej och demonerna: 

Jag: Jag är ledsen och ingen fattar...

D1: Vadå ledsen? Du har väl inget att vara ledsen för?

D2: Just det! Du är ju en kreativ människa! Många skulle vilja vara som du! Titta nu vad allt du har gjort och tänk vilken gudagåva du har och tänk om andra hade ens liiite förmåga att skriva och tänk och tänk och tänk....

Jag: Men ingen bryr sej om att jag på riktigt är ledsen....

D1: Men va fan! Du har ju massor av vänner! Och familj! 

Jag: Men bryr  dom sej?  Egentligen. Vet dom ens?

D1: Lägg av! Gud så barnsligt...Gamlaste mänskan!

Jag: Just det. Gammal, ful och utfattig. Bara skulder. Bara obetalda räkningar. Så fort vi får loss lite pengar går dom till räkningar.  Sen lever vi på uppvärmd mat igen en månad. Tills nästa lön kommer. Samma sak. Om och om igen. År ut och år in. 

D2: Men herregud! Du jobbar ju bara halvtid! Börja heltid så får du ju mera pengar!

Jag: Men då hinner/orkar jag ju inte skriva och spela teater!

D1: Ja, och? Andra människor jobbar också heltid och har hobbies och hinner t.o.m. gå på gym och bry sej om sin hälsa! Vad gör du? Röker och äter choklad och sitter i soffan! Skyll dej själv, odugliga SLARVMAJA!

D2: Man måste prioritera, ser du. Du får lov att välja, vet du. Det är ditt ansvar, förstår du. Har du alls tänkt på dina barn, hör du? Vad kommer du att lämna efter dej åt dem, va? Vad har du skaffat dej, t.ex.? INGENTING! Du har gjort dina val och dumma affärer, skippat studierna, gett sorger och bekymmer åt dina gamla föräldrar, 

Jag: Precis. Jag är en skit. En ynklig liten jävla lort. Tack för att du påminde mej. 

D1: Nå just så! Nu var vi där igen! I självmedlidandets blöta famn. Snörvel, snyft....

D2: Ryck opp dej nu! Se nu hur din familj blir lidande! Dom mår ju också dåligt då du är sån där! 

Jag: JUST DET. Därför får jag aldrig brista, därför kan jag inte gråta då nån ser. Därför kan jag inte bli heligt förbannad och skälla ut nån jävel som gjort mej illa. Därför kan jag inte kräva, därför kan jag inte be om hjälp, därför skojar jag bort saker, därför flyr jag alla konflikter, därför vågar jag inte begära betalt, därför vågar jag inte tacka nej, därför blir jag en gnällig, blöt trasa i stället. För JAG får INTE vara till BESVÄR. Inte göra nån ledsen, inte skrämma nån med hemska utbrott. Och resultatet blir att ALLA i min närhet, inklusive mej själv, gömmer och döljer dom rätta känslorna.

                                                        

                                         Den där lilla skriker sej hes där inne: MEN JAAAAAG DÅ!?

                                                                

                                                                            SLUT

Om saknad.

Jag saknar den äldre generationen. Jag saknar tryggheten i att ha nån som är äldre och klokare än jag. Jag saknar min mamma och pappa. Jag har så många frågor som bara dom kunde ha svarat på. Då jag är osäker, ledsen eller lycklig skulle jag vilja dela det med nån som har en lång historia bakom sej. Nu är det jag som är äldst i familjen. I den närmaste kretsen.  Kan ni förstå det, ni som är vuxna, men har föräldrarna kvar? Den där förbehållslösa kärleken som det talas om. Att alltid duga. Att vara viktigast. Föräldralöshet är ledsamt också som vuxen. 

Inte var dom några perfekta människor. Tvärtom. I en viss ålder såg jag bara felen. Dom var hopplöst gamla och insnöade och höll mej i alltför strama tyglar. Så jag revolterade, trotsade, ljög och smet. Men hela tiden fanns vetskapen om att jag inte kommer att bli förvisad, utkörd, utfryst. Jag kommer att få skäll, kanske en örfil, kanske hemarrest eller utebliven veckopeng (som jag drygade ut genom att stjäla småpengar ur mammas börs, förlåt, mamma!), det visste jag. Jag tyckte min mamma var en riktig lantis, gammal och ful, jämförde henne med kompisarnas moderiktiga Åbomammor. Allas mammor var inte eleganta och chic, men det var dom jag såg. 

Pappa var alltid sjuk, hängde inte alls med i nutiden och dessutom var han om möjligt ännu strängare än mamma och var så himla rädd att jag skulle börja slå

mej i sällskap med pojkar. Pffft. Som om jag inte visste hur man skulle leva! Det vet ju varenda tonåring.

Mamma hade migrän varje veckoslut. Jag kände ingen som helst empati. Pappa åkte ofta in på sjukhus, än var det hjärtat, än benbrott, än den reumatiska febern. Jag minns en gång då jag kan ha varit 15-16 år gammal och var med och förde honom till ÅUCS. Han låg i korridoren på en bår och sa att han knappast kommer hem mera. Så sa han: "Ja, jag har väl nog inte varit nån så väldigt bra pappa". Jag visste inte vad jag skulle säja - mumlade nånting om att visst var han det, men var så chockad så jag inte fick något vettigt ur mej...men jag glömde det aldrig. 

För jag älskade ju honom mera. Mamma var mamma, men vissa saker förlät jag henne aldrig. Och hon hade hårda händer. Hon hade sagt att det hade varit bättre att jag inte blivit född. Hon hade kallat mej slampa då jag köpte mitt första läppstift och blev fast. Mina kompisar hade lov att köpa. Och råd. Hon knuffade mej mot bokhyllan och kallade mej slampa. Hon var i klimakteriet och allt jag minns från den tiden är att hon var ständigt arg och hade huvudvärk. Hon låg på sjukhus en tid för att få reda på varför hon hade denna eviga huvudvärk. Jag älskade och hatade henne. Men hon fanns där. 

Nu finns ingen av dom kvar. 

Ännu för något år sen fick jag impuls att ringa henne varje gång det hade hänt något speciellt. För hon ville alltid veta. Glädjeämnen och sorg. Allt delade hon med mej. Men sen hejdade jag mej, för hon fanns ju inte mer..

Ibland var hennes kommentarer inte direkt uppmuntrande. Speciellt inte de sista åren hon levde. Då yngre sonen föddes och jag ringde för att berätta att det blev en pojke, ropade hon : "Kanonmat! Nej, sku det nu ha varit en flicka!" Jag vet inte varför hon tyckte så. Alla andra var glada för att det var just den här pojken som kom. Då jag ringde för att berätta att dottern var på väg, 10 år senare, var hon redan lite dement och svarade att jag borde "ta bort det". Jag var för gammal, tyckte hon.

Hon hann aldrig se dottern. "Rätt åt henne" tänkte jag i mina svartaste stunder. 

Pappa dog 1982. Han hade alltid varit sjuk. Inte var han särskilt meddelsam heller. Tyst och snäll. En man med ett spännande liv bakom sej. Han ville aldrig berätta sjömanshistorier, bara små brottstycken fick man höra. Om nån gubbe "me gröna galjaasen ju sii" och så fick jag se då han snickrade och splejsade trossar till motorbåten. Men han sa aldrig att jag var i vägen. Jag var aldrig fel då jag var med honom. Överbeskyddande var han, men menade säkert bara väl.

Jag saknar honom. Jag skulle unna mina barn en morfar som han! Jag skule vilja titta i fotoalbumen med honom och be honom berätta vem dom var, gubbarna som stod med honom på däck på s/s Juno.

Jag skulle vilja att han berättade om min farmor och farfar. Olivia och Viktor "Iso-Vihtori". Vem var dom? Jag skulle vilja berätta att han härstammar från släkten Fleming - det hade han skrattat gott åt!

Mamma, henne saknar jag också. Fast på ett annat sätt. Kanske jag hade velat visa henne att jag minsann kan och har rätt att vara precis den jag är och inte en blek skugga av min grandiösa storebror. Halvbrodern. Den duktige med vassa armbågar och Karriär. Som blev något. Som jag alltid krupit för.

Lillasyster....