Fortfarande sjukskriven. Att gå tillbaka känns omöjligt. Att göra nånting alls känns omöjligt, men jag tvingar mej själv ut, ut bland folk, tvingar mej att göra sånt som känns bra. Eller som har känts bra innan. Att vara bland folk går bra nån timme. Efteråt är jag totalt utpumpad. Sorlet av människoröster, t.ex. på showpausen då jag är kaffetant, det klarar jag inte så bra. En halv timme max. Att läsa, det som alltid varit min favoritsyssla - det går inte. Jag kan inte koncentrera mej mer än en halv sida. Sen flaxar tankarna iväg till nåt annat. Lysrörsljus irriterar, skrik och gräl ger panik, halvbekanta som frågar och frågar gör mej yr, beröring tål jag inte riktigt heller. Hyperkänslig för oäkthet och illvillighet.
Igår var jag i Logomo då The Voice Of Finland bandades in. Hade en trygg vän bredvid mej och det gick bra. Musik funkar alltid.! Jag glömde bort mej själv, njöt av musiken och av att uppleva hur dessa program kommer till på riktigt.
Idag är jag trött. Mycket trött.
Medicinen har ökats och det kommer att ta tid innan jag märker nån förändring. Det som gör livet lättare är det att det är tillåtet att gråta, vila, vägra och strunta i saker som inte känns ok. Att kunna sova ut på morgnarna, att umgås med dom som känns trygga och som inte kräver. Inte suger energi. Som bara kommer. Dyker upp och pratar en stund. Att gå och få stödsamtal.
Jag är fortfarande jag, men lite dämpad, lite mera oföretagsam. Om jag inte svarar i telefon betyder det bara att jag antingen glömt den nånstans, eller så orkar jag bara inte. Ge inte upp! Skriv ett sms i så fall, men överge mej inte! Om du på riktigt bryr dej, alltså.
Sista kaffetantandet blir det snart. I morgon barnbarnsbesök. En sak om dagen. En sak i slow motion.
Sakta, sakta.
