Så nu är det så här. Förkylningen tvingade ner mej på knä. Den lilla där inom mej skriker hjärtskärande och vill ha tröst. Vem ska trösta? Ingen kan, för jag släpper ingen in, jag kan inte formulera det jag känner, då jag bara börjar gråta, för helvete! Så går det värsta över och allt fortsätter som förut
En ständig dialog mellan mej och demonerna:
Jag: Jag är ledsen och ingen fattar...
D1: Vadå ledsen? Du har väl inget att vara ledsen för?
D2: Just det! Du är ju en kreativ människa! Många skulle vilja vara som du! Titta nu vad allt du har gjort och tänk vilken gudagåva du har och tänk om andra hade ens liiite förmåga att skriva och tänk och tänk och tänk....
Jag: Men ingen bryr sej om att jag på riktigt är ledsen....
D1: Men va fan! Du har ju massor av vänner! Och familj!
Jag: Men bryr dom sej? Egentligen. Vet dom ens?
D1: Lägg av! Gud så barnsligt...Gamlaste mänskan!
Jag: Just det. Gammal, ful och utfattig. Bara skulder. Bara obetalda räkningar. Så fort vi får loss lite pengar går dom till räkningar. Sen lever vi på uppvärmd mat igen en månad. Tills nästa lön kommer. Samma sak. Om och om igen. År ut och år in.
D2: Men herregud! Du jobbar ju bara halvtid! Börja heltid så får du ju mera pengar!
Jag: Men då hinner/orkar jag ju inte skriva och spela teater!
D1: Ja, och? Andra människor jobbar också heltid och har hobbies och hinner t.o.m. gå på gym och bry sej om sin hälsa! Vad gör du? Röker och äter choklad och sitter i soffan! Skyll dej själv, odugliga SLARVMAJA!
D2: Man måste prioritera, ser du. Du får lov att välja, vet du. Det är ditt ansvar, förstår du. Har du alls tänkt på dina barn, hör du? Vad kommer du att lämna efter dej åt dem, va? Vad har du skaffat dej, t.ex.? INGENTING! Du har gjort dina val och dumma affärer, skippat studierna, gett sorger och bekymmer åt dina gamla föräldrar,
Jag: Precis. Jag är en skit. En ynklig liten jävla lort. Tack för att du påminde mej.
D1: Nå just så! Nu var vi där igen! I självmedlidandets blöta famn. Snörvel, snyft....
D2: Ryck opp dej nu! Se nu hur din familj blir lidande! Dom mår ju också dåligt då du är sån där!
Jag: JUST DET. Därför får jag aldrig brista, därför kan jag inte gråta då nån ser. Därför kan jag inte bli heligt förbannad och skälla ut nån jävel som gjort mej illa. Därför kan jag inte kräva, därför kan jag inte be om hjälp, därför skojar jag bort saker, därför flyr jag alla konflikter, därför vågar jag inte begära betalt, därför vågar jag inte tacka nej, därför blir jag en gnällig, blöt trasa i stället. För JAG får INTE vara till BESVÄR. Inte göra nån ledsen, inte skrämma nån med hemska utbrott. Och resultatet blir att ALLA i min närhet, inklusive mej själv, gömmer och döljer dom rätta känslorna.
Den där lilla skriker sej hes där inne: MEN JAAAAAG DÅ!?
SLUT
