Hemma i soffan.
Detta är min fjärde dag som sjukskriven. Att det skulle bli så hade jag anat, men inte helt accepterat. Nu vet jag att jag behöver det. Helst skulle jag bara ligga under täcket, men det går inte. Tack och lov för det. För om jag tilläts det skulle jag sjunka så lågt, så lågt.
Depression är diagnosen. Ibland tror jag att hälften av min omgivning har samma problem. Depression är en sjukdom. Det vet ju jag som är utbildad mentalvårdare.
Mentalvårdare kan också insjukna. Olika sorters vårdare och skötare är så empatiska. Vi är empatiska så till den milda grad att vi glömmer att visa empati mot oss själva. Och ingen annan gör det heller i dagens värld. På individnivå, kanske, kanske har vi vänner som visar empati för oss då vi mår skit, kanske anhöriga. Men som grupp är nog vårdpersonalen ganska så utlämnad åt sej själva i detta land. Det var bättre förr, då på åttitalet då det fanns pengar. Jag ha själv upplevt en arbetsplats där det var självklart att personalen fick individuell handledning av nån utomstående handledare. Man fick dessutom själv välja vilken handledare man ville ha! Där kunde man spy ur sej det tunga, det fula och det onda, som ett arbete inom psykiatrin och omsorgen också innehåller. Handledaren lyckades i bästa fall övertyga en om att man är en värdefull yrkesmänniska och en resurs att räkna med och ta på allvar.
Många bekanta, såna som inte känner mej väl, tycker det är väldigt underligt att jag lider av depression.
"Du som är så humoristisk och glad….."
Jag går inte ut bland folk och gråter. Jag håller mej under filten, ensam. Det syns inte utanpå. Det är bara så att jag inte orkar nånting. Bara skriva. Prata med dom bästa vännerna. Jag flyr ganska snabbt ur sociala sammanhang med många obekanta. Eller så flyr jag in i rollen "glad och humoristisk". Men börjar läppen darra, gömmer jag mej.
 |
| Gammalt träd, Attu Storstrand. |
Klarar inte motgångar, krav eller kritik. Får snabbt nog av hurtiga tips och fiffiga råd. Mår lite illa av medicinen nu i början. Livrädd för hemska biverkningar. Stressar upp mej vid minsta lilla hinder - om skorna inte går på lätt, om jag tappar saker, om jag glömmer var jag lagt nånting, om någon inte svarar på tilltal, i telefonkö, i bilen, långa kassaköer, om håret hänger i ögonen…..Blir så himla irriterad på dumhet, missunnsamhet och illvillighet, och på små löjliga saker. Som att det är så jävla kallt ute.
Orkar definitivt INTE vara duktig.
Lite folkskygg har jag också blivit. Undviker helst butiker. En bekant stötte jag ihop med häromdagen i affären. Hon sa med hög röst: "VA HAR DU FÖR DEPRESSION NU DU DÅ?"Jag fick nästan panik. Jag vill väl för fan inte stå där och diskutera min depression i butiken, för helvete! "Snäll" som jag är stod jag ändå där och svarade.
Men jag är glad åt att ha så underbara vänner! Jag är lyckligt lottad som har fina arbetskamrater. Jag har tre fina, fina barn en fin och klok "svärdotter" och världens två sötaste barnbarn. Mitt allra mesta stöd och mitt livs kärlek är min man, som orkar ge mej allt detta peppande och fixar disk, mat, inköp, hund, roudande, allt, då jag inte orkar, trots att han själv nyligen gått igenom samma helvete, som jag nu befinner mej i.
Min räddning är en underbar läkare, mitt skrivande, Teaterboulage, konst, musik och dessa ovan nämnda viktiga människor.
Att sånt. Annars kunde det gå så här:
http://www.youtube.com/watch?v=3aF9AJm0RFc
