November

Hösten kom och mörkret. 

Jag har blivit pensionär. Invalidpensionär. Det berättigar dock inte till INVA-parkering, eftersom min invaliditet inte sitter i extremiteterna. Men jag har TYÖELÄKEKORTTI, som berättigar till vissa rabatter, t.ex. i Hesabussen. Jag har kortet i plånboken. Det är inklämt mellan IKEA Familykortet och bibbakortet. Tror jag. Jag använder det så sällan, hittills bara en gång. I Hesabussen, på väg till Vanda flygplats. Vi åkte till Frankrike, Helsingfors-Nice-Marseille-Avignon. Jag och Mannen. 

Avignon, därför att jag ville se staden igen, för att jag tillbringade en vecka av min ungdom där 1972, en vecka då jag växte en kilometer. Och jag ville dela det med honom.

Majtankar

ATT FLYGA OCH ATT KRASCHA om och om igen.

https://www.youtube.com/watch?v=eL03lUj89oY

En hel vecka var det frid och fröjd. Kände till och med glädje!

Allt hade ju ordnat sej. 

Sen kom den där dagen då jag började tveka och tappa självförtroendet igen. Igår. Idag. Hur länge denna gång?

Jag är utanför, tror jag, men vet inte om jag vill komma in. Det svider. Det finns alltid någon som syns och hörs mera, som har dom rätta kontakterna, som är snabbare, starkare och som vet hur man tar för sej, som kan ställa in sej hos rätta personer…och som har "tävlingsinstinkt" och kan kräva åt sej mera, mera. Som vet sitt "värde". Och så finns det ju dom där "viktiga" som har sina favoriter som alltid får vara med och alltid blir förlåtna, även om dom är ögontjänare och inte alltid så trevliga mot dom som är "underhuggare". Men så skickliga på att manipulera. Jag har aldrig nånsin klarat mej emot dessa.

Snabbt blir man out om man är som jag. Som inte kan så hemskt bra. Som är för gammal och borde veta min plats. Som inte ordnar jättetrevliga fester och middagar. Som inte vågar ta konflikter och skrika åt folk och skälla ut dom. Som inte fattar att begära ordentliga cash för uträttat arbete. Och ja, visst har jag ju en viss talang, visst. En väldigt ensam talang. Att skriva är ensamt, och man är så hudlös och sårbar då man lämnar över det man skrivit. 

Jag är så über-hyper-megakänslig för minsta aning om att någon kanske inte vill ha mej med och leka, skiträdd för att någon vill ha mej med, men att jag sen ändå inte pallar, för att jag tror att jag får vara med för att man tycker lite synd om mej,…" Story of my life. Att jag måste särbehandlas för att jag är lite bräcklig, liksom.

Andra gör saker bättre, ser bättre ut, städar oftare, syr, stickar, kockar, jobbar effektivt, har bättre öga, bättre smak, bättre idéer och bättre inredning, bättre kondis, bättre bil, bättre saker, bättre ekonomi. Bättre självförtroende.  

Hela mitt liv har gått ut på att längta efter att bli accepterad, att vara "normal". Som andra. Inte den där som är sjuk och konstig. Att försöka kompensera alla mina fel och brister genom att vara snäll, rolig och medgörlig. Inte bråka. Vara snäll. Skriva bra, vara "produktiv".  Ställa upp. Vara flexibel. Uppoffra mej. Bli utan. Ge efter. Förneka att jag VILL eller VILL INTE. Vara fiffig och påläst. Vara i tid. Inte konfrontera.  Inte tänka på hemskheter. Vara en tolerant och klok person. Eller tro att jag är det. Inte bli kränkt, fast nu nån råkar kritisera mej. Går hem och bölar i stället. 

Ibland glömmer jag bort det där. Ibland har jag flyt. Ibland är jag Någon. Det finns en handfull människor som ser bakom det här och förstår hur det är att vara som jag, och som kanske ändå gillar mej. Det är dom som ser mej och ger mejden lilla gnista av mod som håller mej vid liv.

Jag är utled, utled på att att trampa i kvicksand. Utled på att äta mediciner som inte gör mej det minsta lyckligare, bara trött och tjock.

Dessutom är jag skiträdd för att dö. 

Tack och förlåt. 

Vintervitt

 

  


Töväder, dagen lite längre. Ännu är det bara februari. Ska det bli en lång och kylig vår då? Som i fjol, då sommaren kom först vid midsommartiden. 
     Idag vräker snön ner i stora RIKTIGA flingor. Jo jo, ljusare blir det, men också mera att skotta, längre tid innan det smälter. Pessimistisk/cynisk som jag är tycker jag vårarna blir allt längre och sommaren skjuts fram. Sen blir det alldeles väldans sommar, då allt blommar ut och vissnar innan man vet ordet av. Det gäller att passa på och njuta av stunden. Som livet. Ju äldre man blir, desto fortare går tiden och vissnandet sker dag för dag. 
Därför känns det fruktansvärt jobbigt att leva i nuet, eftersom nuet är en tid av osäkerhet, väntan, otrygghet, hopp och förtvivlad. Men skulle man kunna gå framåt, hoppa över nuet och landa i framtiden
- då hamnar man allt närmare slutet. 
     Bakåt vill jag inte heller. Ibland nog, då jag tittar på gamla foton och ser hur mycket slankare jag var, hur sorglös jag kanske var. Eller var jag? Vid närmare eftertanke var jag nog inte alls sorglös. Men dom sorgerna har jag säkert glömt och i morgon har jag kanske glömt dagens förtret. Som nästan uteslutande handlar om pengar och bristen på dessa. Så mycket styrs av dom jävla eurona och som inkomstlöst depressionsfall har jag plötsligt huvudstupa ramlat ner i den lägsta samhällsgropen. Bara att vänta. Blanketter har ifyllts och inlämnats efter många suckar, spring på byråer, mailande och nu senast tiggande om lån av brodern. 
För det tar TID innan besluten görs. Men pengarna, OM beslutet blir positivt, kommer ju retroaktivt! Hurra!
      Men tills dess är det bara att ödmjukt vänta. Under tiden dubbel- och trippelkolla att allt verkligen är rätt ifyllt och inlämnat.
      
Jag har fått ett litet piller till. Som ska göra att jag sover. Jag sover som en stock och drömmer livligt. Inga hemska mardrömmar ändå, och det är skönt. Men min kondition är i botten, svetten rinner och jag flåsar som ett ånglok om jag så bara tömmer diskmaskinen. Ute går det bättre, men nog flämtar jag då också i uppförsbackar. Det finns många uppförsbackar i världen. Men också nerförsbackar, man måste komma ihåg det! Jo, fast är det halt, eller om bilens bromsar t.ex. inte funkar, så är det inte så lätt med dom heller. 

Märker du att för varje positiv, eller ens neutral tanke, finns det ett "men" i mitt huvud? Det är fråga om överlevnad. Det är för att:

OM jag t.ex. blir glad åt att jag har en fastlagsbulle, en med sylt i, en alldeles färsk, och allra helst hembakad, så visst sjutton svänger jag det då också i huvudet. Min tanke blir då: MEN om jag äter den nu, så är den ju slut sen! Buäääää….
Det blir ofta så med annat också i mitt liv. Hit och dit, opp och ner, fram och tillbaka, svart och vitt, Jang och Yin, sol och regn.
För om jag bara låter mej gå helt upp i en positiv syn på livet, så blir jag fruktansvärt besviken om det blir motgångar. Men om det blir motlut i backen så kan jag ju säja : "Ja, jag tänkte väl det" och växla ner till ettan, och trampa vidare. Det går långsamt, men det går på något sätt. Bär det sen av nedåt så kan jag antingen vila och låta tyngdlagen gälla, eller så kopplar jag i högsta växeln och trampar som fan, för att klara nästa uppförsbacke lättare.

Revy blir det snart, men jag står inte på scenen. Vemodigt men skönt. Knappast blir det någon sommarteater heller för mej, jag tror det inte finns nån roll för en fet gammal käring där i år. Men då kan jag istället kanske skriva mera och vistas ute på en ö och äta och sova och sitta och se på sjön…  

New year, same shit.

 2015

Nu ska man vänja sej vid att skriva 2015. Nuförtiden får jag skriva datum och årtal ganska ofta på diverse olika blanketter. Och jag är förbannat trött på blanketter. Siffror, utdrag, bilagor dokument, intyg, ansökningar, papper, papper, papper. Man borde vara glad och tacksam för att vi har sociala förmåner och skyddsnät. Men vi betalar ett ganska högt pris, vi gamla som hör till dom stora efterkrigskullarna. Dagens unga vuxna har nämligen hittat på att skylla oss för att ta brödet ur munnen på dem. Vi har inte betalat in tillräckligt till våra pensioner! Så nu ska dom bli tvungna att pröjsa våra höga pensioner! Stackrarna. 

Jag har blivit en gnällkäring. Jag förfasar mej över dagens ungdom. Jag hör inte syrsorna längre. Jag saknar tiden då man inte hade TV och använde hästar i jordbruket och idkade högläsning och julen var som i Fanny och Alexander... 

Folk ser antagligen mej som en hopplöst gammal tant, som inte alls hänger med i nånting. Ska inte ha Instagram. Inte iPhone. Det passar inte. Tanter ska enligt tradition ha handväska och hatt. Och trådtelefon.

Vill nån av oss börja märka att vi egentligen är rätt lika våra mammor? Vill nån av oss bli gamla och inte höra syrsorna? Inte för att syrsorna låter så himla ljuvligt, men då man vet att det är ett ålderstecken. Vill nån av oss bli gråhåriga och styva i knäna? 

Vill nån av oss se hur huden blir rynkig och hängig och synen blir svagare? 

Det är ju bara det yttre skalet.

Jag har nångång sagt att jag inte är rädd för att åldras. Nå nej, inte är jag direkt rädd, men jag tycker heller inte att det är särskilt roligt. Det bästa är väl att man inte har mens längre.

Och att man har barn och barnbarn.

Men inte dygnen runt, för nuförtiden orkar jag inte som förr.

Sorg känner jag. Sorg för att det är så oåterkalleligt. Det går bara inte att få tillbaka en endaste jävla dag. Inte en sekund. 

Och döden. 

Jag drömmer om min mamma nästan varannan natt. 

Det är så mycket jag ville fråga.

Jag vet inte om jag tror att vi ses sen, efter döden.

Hur känns det att dö?

Ibland tänker jag på det. Att det kanske är skönt?

Om man råkar riktigt illa ut finns det ju som ett alternativ. Eller om det blir krig och fascism och utrensningar och sånt.

Folk gick ju kring med giftampuller i fickan under förra kriget också. Just in case, liksom. Om man löpte risk att bli torterad, t.ex. eller om man hamnar på koncentrationsläger….

Muntra tankar på kvällen, årets första dag. Jag hoppas verkligen jag hittar mej själv snart. Att jag får åldras i fred utan att behöva fylla i en jävla massa blanketter och springa från byrå till byrå till poliklinik till byrå till läkare till apoteket och sen fylla i fylla i och fylla i, bifoga bifoga bifoga. Och vänta. "Ert ärende behandlas inom kort. Återkom när löken blommar eller senare." "Tyvärr måste vi meddela att Er ansökan har avslagits." 

 Om jag jobbar tills jag blir 68 år är pensionsbeloppet lite på 200€ högre än om jag slutar vid 63. Fem år till och få 200€! Wow! Vem vet ens om man lever sen mera?

Nej, inte klaga, var glad och tacksam för att vi har ett tryggt socialt system.

Tack då.

Degraderad

Igår var en underlig dag. I en vecka har jag varit rädd för den dagen. Det var dags för diskussion om vad som händer efter att sjukledigheten tar slut. 

Förutom att jag enligt min gullige bror har och har alltid haft "ett svagt huvud" var det jobbet som slutligen knäckte min hälsa. Som människa är jag inte helt out, ännu, men ibland verkar det som om folk tror att en depressiv människa är dum i huvudet också.

Som stödåtgärd för att återgå till arbetet är det arbetsgivarens skyldighet att erbjuda alternativ. Jag hade redan i ett tidigt stadium sagt att jag inte klarar av att "vårda" människor och att oron på enheten tröttade ut mej och jag hade börjat undvika dem jag skulle handleda. Att jag inte vill jobba med människor.

Så jag fick erbjudande om att kanske föra över och sortera arkivet från gamla till nya administrationen. Som arbetsprövning. Jag skulle inte behöva vara orolig, för i den gamla byggnaden, där arkivet finns, finns inga människor. Som plåster på såren sades det att det är ett jobb som inte vem som helst kan göra. Det är fråga om känsligt material. Och då skulle jag få pengar från instans A och en del från instans B och så skulle jag kunna ansöka om understöd härifrån och därifrån och fan vet vad. Okej. Jag har ju redan i samband med att jag undertecknat mitt avtal lovat iaktta tystnadsplikt. Så jag borde ju vara lämplig. Man kunde nästan lova mej ett arbetsrum, till och med! Wow! 

Det där arkivet är inte litet. En del av det ligger i något som påminner om en betongbunker, där det rinner vatten längs väggarna, och den gamla administrationsbyggnaden har väl dålig inneluft och ska antagligen rivas. Där finns ju många arbetsrum lediga! Kanske jag t.o.m. kunde få Högsta Chefens f.d. rum! Åååh! Tänk att sitta där och känna sej viktig! Jag borde nog vara tacksam. För att bli anförtrodd. För att det erbjuds alternativ. För att man bjuder till och stöder. Jo, jag vet, man gör vad man kan. Och man MÅSTE få folk tillbaka i arbetslivet, så man får in skattepengar. Inte för att göra oss friskare och lyckligare. Nå, man betalar nog högre skatt på sjukdagpenningen, kan jag berätta.

Först fattade jag nog inte riktigt innebörden i detta. Ödmjuka lilla jag. Osäkra lilla jag. Auktoritetsrädda lilla jag. Som är så van att bli serverad skit under hela mitt liv, så jag tror att jag måste svälja snällt utan att ens tugga. Lyckligtvis har jag tid att fundera. Först skulle det ju kollas om man kan vänta till januari, då min sjukledighet är slut. Det betyder tre månaders vånda för mej. Tre månader att vela hit och dit och inte somna om kvällarna? Och NEJ, jag vägrar ta ångestdämpande piller. Nej jag VILL inte bli arkivråtta. Från att en gång till och med varit föreståndare och med 35 års arbetserfarenhet ska jag degraderas till någon, som man nu måste placera nånstans, för att man måste.

För att jobbet sugit ur mej all must? För att jag blev sjuk? För att jag gett halva livet till detta jobb? NEJ! Jag VILL INTE!

"Du är inte den enda som är på arbetsprövning". "Vi har många nu".Varför det, månne? Varför dukar folk under?

Sorry, men jag vill inte sortera papper. Det är inget som får mej att må bättre. Jag sväljer inte detta.

 VAD ska jag göra? Ta ångestdämpande och finna mej i mitt öde? 

Nu behöver jag dej, kraftdjur, Lynx Lynx!

JAG VILL JU BARA KÄNNA NÅNTING.

Sommaren är snart slut. Av gammal vana knyter det sej i magen, i måndag skulle troligen semestern vara slut, ifall man sku ha semester. Jag är nu sjukledig till årets slut.

Men ändå knyter det sej i magen.Hur ska vi klara oss - ena långtidssjukledig och den andra arbetslös? Jag har grubblat så mycket på det här nu i flera månader. Istället för att slippa alla bekymmer och få vila hjärnan och bli frisk, ska jag leva på nånting som är under existensminimum.

Har varit hos psykiater för första gången som patient. Det var intressant. Hon hade också ett Kleenexpaket på skrivbordet. Det behövdes, för hon frågade om såna saker. Hon frågade frågor som ingen tidigare frågat, vilket gjorde mej så förvånad, och jag tyckte det var skönt. Att nån frågar. Då man inte orkar berätta. Kommer inte ihåg det väsentliga, kanske. Orkar inte.

Psykiatern skrev ett utlåtande. Jag fick en egen kopia hemskickad senare. Jag måste googla på ordet "anhedoni". Det betyder att man liksom varken känner lycka eller sorg. Allt är liksom "ihan sama". Som då jag stod på scenen efter premiären och tog emot blommor och applåder. Det borde ha känts fantastiskt. Där stod jag och log och kramade om folk, tackade och lyste. Men det var inte jag. Jag stod bredvid och var tom. Tänkte att, nå, det hör ju till att man får blommor och blir avtackad och allt det där.Fast jag VET att det var jag som skrev den där pjäsen, jag har gjort nånting som inte vem som helst kan, jag har fått en massa rosor för den, av månniskor som jag VET att verkligen menar det. Men ändå är jag nästan säker på att jag inte förtjänar det i någons ögon. Att nån tyckte den var skit, pjäsen. Att jag tror att jag är nånting. Fast jag inte borde. Demonerna flaxar som nattfjärilar i ansiktet på mej och förstör mina svaga, ynkliga stunder av stolthet och lycka. Jag har inte ens vågat känna stolthet över vad jag åstadkommit. Man ska först och främst ge credits åt andra, teamet, ensemblen, gruppen, gänget, staden, fosterlandet, Gud, Allah, samhället, turen, stödtrupper, familj, chefer, nämnder, karma, Fru Fucking Fortuna. Inte ska man skryta. Man ska vara så satans ödmjuk. Och osjälvisk.

Det är jobbigt att veta detta om sej själv. Att man inte "får" tycka att man är bra. Att alla måste tycka om en, aldrig, aldrig hamna i onåd, kantänka. Hur i helvete har jag hamnat i onåd hos mej själv? Och det är jobbigt att vara så "lugn och jämn i humöret". Jag vill inte. Jag vill vara frisk så jag slipper leva i en gråzon, där jag inte kan känna eufori, där jag kan vara på en fest utan att gäspa och känna mej utanför. Som om jag var en tråkmåns. Men då jag inte KAN vara riktigt, riktigt glad och uppsluppen. Kanske det beror på medicinerna, kanske det är min sjukdom? Inte vet jag. 

Jag glömmer saker. Glömmer namn, ord, vad jag sa nyss, vad jag var på väg att hämta. Om nån frågar mej något, glömmer jag ibland vad hen frågade, medan jag svarar, och trasslar in mej i resonemanget. Pinsamt.

Kämpar hårt med läsandet. Har nästan läst ut Woodstockboken jag fick av en vän.Men det är en månad sen jag öppnade den. Läser tre-fyra rader och sen vet jag inte vad jag just läste. Jag sörjer över det. Jag har en massa böcker som väntar. 

Till havet längtar jag. Att ligga och dåsa på ett båtdäck och somna till kluckande vågor, måsskrik och vind.

Till Attu längtar jag. Att tända ett ljus och låta skuggorna bli till bilder. Att vakna till svalornas gälla skrik och springa på tuppen i daggvått gräs. Att få stanna kvar en söndag kväll då alla andra åkt därifrån, att promenera till stranden och hoppa till då en älg plötsligt brakar iväg in i skogen, att lyckas få eld i spisen, att helt ensam få bada bastu och helt ensam få doppa sej i Albins strand. Att bli rodd ut till Smöröga, eller Labbholmen, att sitta på världens högsta berg, Kockoberget, och spana ut över holmarna. Att åka bil till Porten och köpa glass och mjölk. Att läsa urgamla tidningar. Att ta en tupplur medan klockan tickar tryggt på väggen och en fluga surrar i fönstret. Att dricka ordentligt porokaffe. Att diska i tvättfat i varmvatten som burits in från brunnen och värmts på spisen. Att stänga mobilen och inte vara anträffbar. Att vänner kommer på överraskningsbesök. Att gå runt med barnbarnet och berätta om då fammo var liten. 

Smultron och huggormar.

Mattvätt och bromsar.

Jordkällare och spindlar.

Vedlider och svalor.

Svampskog och älgar.

Stranden och tång.

Havet och vinden.

Jag och Attu.

Ett halvår har gått

Ett kort inlägg: Ovan ser ni var jag vistas mestadels just nu. Orkar inte mycket mera. Men detta är min livslina. Om jag inte hade detta skulle jag väl sjunka ner i mörka hål. Det gör jag ändå, nästan varje dag dyker jag ner i misströstan och oro för hur det ska gå med alltihop. Att jag har tappat kontakten med nästan alla arbetskamrater känns också underligt - det gör det ju ännu svårare att återvända till jobbet. Jag önskar at jag kunde, orkade, ville fortsätta jobba, men varje gång jag tänker tanken till slut får jag en känsla av att någon tar struptag på mej. Hjärtat bultar vilt och jag måste sätta mej ner. 
Jag kan inte lösa andras konflikter. Jag kan inte låta nån komma innanför min säkerhetszon. Inte vara nära energitjuvar. Inte vara tvungen att prestera. Inte använda mej själv som arbetsredskap längre. Inte känna mej tillräckligt duktig. Inte orka vara duktig. Inte hinna med. Inte pressas mera. Inte känna mej fel. Inte känna att andra pratar om mej då jag inte är där. Vad säjer dom?  

Hur orkar jag då repetera och spela teater, undrar säkert nån. Inte vet jag. Jo, för dom människor jag träffar i den kretsen klarar själva av sina liv. Dom begär inget av mej. Jag behöver inte vara ett dugg pedagogisk. Jag får bara vara jag och min rollfigur. Sen går jag hem och vet att jag bara behöver vara med mej själv och mina närmaste. Jag får sova ut på morgonen om jag inte får sömn av någon orsak.
Jag får skratta och spektakla mej om jag vill och jag behöver inte föregå som något exempel.  Jag träffar månniskor som brinner för samma sak, som är kreativa och humoristiska, självironiska och modiga, dom ger mej helt enkelt lust att uppleva också morgondagen. Det är det jag behöver. Och att få höra att det jag gjort är bra, att den jag är är bra. Att jag får göra det jag vill och orkar och bara det.

Så är det.