Lilla Hand.

http://www.youtube.com/watch?v=7HpTteAvKPI


Till min lilla hand.

Du kom till i min barndom. Sakta förvreds du av en sjukdom som jag inte borde ha drabbats av, eftersom jag var ett barn. Barn ska inte drabbas av kroniska sjukdomar. Barn kan inte värja sej.

Sju år gammal, skulle börja i andra klass i skolan, hade nyligen flyttat till ett hus, där jag äntligen fått ett eget rum. Innan dess hade jag lekt ute, blivit våt i höstregnet och blev förkyld. Samtidigt stukade jag foten. Jag fick antagligen angina, för jag minns att jag hade så himla ont i halsen. Somnade på kökssoffan hos faster Lilli.

Foten blev liksom inte bättre. Jag blev lite styv i knäna också och gick nerför trappor så där med en fot i gången, som små barn gör. Du var ännu som vanligt då. Men så dök det upp konstiga knölar på handleden.

Pargasdoktorn skrev ut kalkdragéer. Jag åt kalk, kalk och kalk, men det hjälpte inte. Till slut åkte vi in till Åbo till en barnläkare, en kvinnlig sådan. Hon konstaterade att jag troligtvis har reuma. Jag förstod inget av vad hon sa, men mamma grät. Ordet "sjukhus" dök upp i diskussionen. Skräckslagen.

Men dit hamnade jag. Samma dag. Fick inte ens en chans att fly. Åbolands sjukhus, barnavdelningen, och doktor Sam Söderlund (I Pargas kallad Hälso-Sam) undersökte mej. Han var en ganska snäll farbror, men det hjälpte föga. Jag var tillintetgjord.

Jag kom in på avdelningen, sattes i ett kallt badkar och skrubbades ren med Sunlight-tvål och fick en pyjamas på. Fördes in i en sjukhussal, minns inte annat än att jag grät, grät, grät. Mamma var där en stund, men sen måste hon gå. Ensam och övergiven lämnades jag där, tempen togs i stjärten, vilket jag aldrig varit med om tidigare, det var förödmjukande. Utelämnad till främmande människor låg jag i en hög sjukhussäng och förväntades sova. Under natten föll jag ur sängen. Någon hjälpte väl upp mej.
Ingen verkade förstå att jag behövde tröst och mamma och till slut gav jag upp och anpassade mej.
Foten blev snabbt bättre.

Ett par, tre gånger om dagen fick jag sprutor. Jag lärde mej sjukhusvokabulär, röntgen, sänkan hemoglobin, kortison, penicillin, kateter.....Jag visste att avdelningssköterskan som hette Tant Ulla, var sträng men bäst på att ge injektioner, att man skulle hållas i sin säng då hon var på jobb, att barnsköterske-eleverna med sina blåvitrutiga klänningar var snälla och tillåtande och dom skrattade mycket och lekte med oss. Jag fick en kompis, Birgitta, från Fiskö, Brändö, Åland. Vi brevväxlade efteråt i åratal. Hon hade kolibaciller.

I rummet bredvid låg det två pojkar, den ena hade vattenskalle, fick vi veta. Den andra hade mjölkskorv och var fjällig som en fisk. Lite skrämmande var dom, vi såg dom genom fönstren som fanns mellan rummen.

Längre bort i korridoren fanns kuvöser med små, små bebisar i. Dit var det absolut förbjudet att gå. Likaså var kansliet förbjudet. men vi fick ibland avlagda sprutor och medicinkoppar att leka med.

Fem och en halv vecka var jag där. Missade skolan hela hösten. Hem fick jag åke till Farsdag. Att klä på sej vanliga kläder och känna uteluften i ansiktet var otroligt underbart!

Väl hemma lekte jag sjukhus i veckor. Jag hade också lärt mej att vackert vika ihop mina kläder till natten på en stol vid sängen, vilket roade min mamma oerhört. Du, lilla hand, skulle rådbråkas allt mera, så du skulle hållas normal. Till natten satte man på dej en fingervante med gummibandsarrangemang som skulle böja långfingret rätt. Pappa höll sej i bakgrunden. Hade han skuldkänslor för att han hade gett mej dessa gener, som kunde aktiveras och bli reuma?

Iskolan, då jag väl kom dit igen, flockades alla runt mej - jag var intressnt en stund, då jag hade varit på sjukhus. Kortisonet hade gjort mina kinder runda, jag var säkert blek och svag, tänderna hade blivit brunaktiga av någon medicin också. En pojke i parallellklassen kallade mej fläskfia.

Vi började åka till Åbo till professor Kalliomäki varje månad. jag var livrädd för honom, men eftersom han var pappas läkare hade dom fixat mej också dit. Och han var väl en av experterna då. I bussen på väg till Åbo hade jag alltid ont i magen, jag var livrädd för blodproven, livrädd för att han skulle säja att jag måste få kortisonsprutor i lederna. Det var det värsta jag kunde tänka mej.

Så kom sommaren då jag åkte in till Heinola Reumasjukhus. Jag minns inte hur vi tog oss dit, med bil eller tåg? Men det var långt borta. Mamma kan inte ha varit med, eftersom hon låg på sjukhus med njursten.....? Alla talade finska och jag kunde väl lite, men jag längtade hem så jag knappt kunde äta. Själva sjukhuset var stort, fint och ganska fritt, vi fick vara ute, där fanns gungor och en insjö vi fick simma i. Men jag ville inte, kunde inte och tyckte vattnet såg vidrigt och svart ut. Det fanns en svingård i närheten, där gillade jag att var och se på dom stora galtarna, som jag i ett brev till mamma beskrev som" lika stora som pappa". Jag var åtta år, skulle fylla nio.

Våra kläder hölls en skild garderob, där jag ofta var och beundrade andra flickors fina klänningar. Vi var fem-sex flickor i ett rum. Saara var zigenare, svarthårig och sjöng fint, dom andra minns jag inte, bara en flicka som var mager som ett skelett och en liten, liten flicka som kanske var två eller tre år gammal. Gemensamt för oss alla var Reuman. Och våra bulliga kinder - en biverkning av kortisonet.

Där tvingades jag doppa händerna i smält paraffin - det var hett, och första doppet var tortyr. Man måste vara "reipas" och inte gråta och gnälla i Heinola. Men sen blev det en hinna på händerna och efter femte doppet var det nästan skönt. Jag minns tydligt hur det doftade. Tio gånger skulle man doppa. Sen fick paraffinhandskarna stelna. Tanken var att värma upp lederna och göra dom mjukare.

Pengar, som föräldrarna lämnat, fanns inlåsta i kansliet och en gång i veckan fick man hämta en slant och köpa godis. En söndag kom också mamma och pappa och hälsade på. Då brast alltihop och jag grät och skrek och ville inte släppa taget....Men dom måste ju åka.

Det fanns tandläkare där. Där borrade dom och höll på, och man skulle vara "reipas" och jag var livrädd för den där tandläkaren.

Meningen var att jag skulle vara där i tre månader - det var kutymen. Men jag var där tre veckor. sen fick jag åka hem. Jag minns inte hur och med vad eller vem. Inte heller hur det kändes att komma hem. Men jag kom hem innan skolan började i alla fall, för jag minns då jag började i Centralskolan och livet var ganska normalt.

Hos Kalliomäki gick jag regelbundet i flera år. Men jag fick aldrig den där kortisonsprutan i lederna, trots att han varendaste gång talade om det. Det kändes som en seger att gå ut därifrån med förvissningen att man slapp det värsta än en gång! Alltid efter dessa besök hos Professorn gick vi till någon bar och åt mos och knackkorv och det bästa av allt var Saluhallen och Wiklunds varuhus. Jag fick ibland köpa nånting där. Kalas!

Just då jag etablerat riktiga kompisrelationer och t.o.m haft födelsedagskalas, blev det klart att vi skulle flytta till Åbo. Jag ville inte. Men lite spännande skulle det ju bli...

Nu ändrades också vården av sjukdomen. Jag började få guldsaltinjektioner och fysioterapi på ÅUCS. Eller sjukgymnastik, som det hette. Sjukgymnasten hette Elseby Dahl. Varje vecka gick jag dit och doppade i paraffin och lekte med modellera.

När jag var fjorton kom man på att man skulle operera dej, lilla hand. Men först skulle jag undersökas från topp till tå på sjukhuset. Jag låg där någon vecka och utsattes för väldigt mycket undersökningar. Jag låg på barnavdelningen - ålderskategori tre till femton....Jag var längre än dom flesta, så sjukhuskläderna jag fick var i minsta laget.

Sen skulle operationen ske någon månad senare. Dom skar i dej, lilla hand. Dom gjorde dej ännu mera deformerad! I flera veckor var du inpaketerad och jag kunde inte använda dej....

Jag började hata dej och den här sjukdomen som hindrade mej från att vara som andra. Jag hatade sjukhus, läkare och fysioterapeuter, jag hatade mamma, pappa, alla vuxna som ojade sej över min sjukdom. Det var som om JAG inte existerade, bara fula, fula du och sjukdomen. Du var det som gjorde det synligt, dej visade mamma upp för all världens tanter och gubbar "Se nu så den här handen ser ut, vojvoj....."

Jag gömde dej, glömde dej och förnekade dej. Min högra hand, som var så viktig då jag ritade och skrev.

Jag trotsade sjukdomen och alla som höll på med den. Jag sket i att gå till fysioterapeuten "Ja Ojennus Ja Koukkuun", jag ljög för mamma, jag vägrade ha tjocka strumpbyxor, mössa och vantar. Jag började röka, sprang ute på kvällarna i minikjol, "glömde" läkarbesöken, tog mediciner bara för att mamma vaktade som en hök då det var Heliopar-dag, måndag och torsdag, då skulle pillret tas.

Så en vacker dag blev jag liksom friskförklarad. Ingen mer medicin, inga guldsaltijektioner, sänkan normal, hemoglobinet normalt, urinen normal.......

Men var JAG normal? Kunde jag bli det?

Så djupt sitter det att jag aldrig nånsin kunnat känna mej normal och frisk. Jag har alltid varit annorlunda - har jag själv tyckt. Jag har kunnat glömma sjukdomen, långa stunder. Men jag blir påmind varenda dag i resten av mitt liv. Och detta gör mej så förbannad!

Mamma sa en gång då hon grät över mitt arma öde (som jag inte alls upplevde som så hemskt då) att det hade varit bättre om jag aldrig fötts. Men herregud! Jag såg ju ändå vanlig ut! Jag kunde leka, tala, känna! Jag var inte dödssjuk, hade inte leukemi, t.ex.  Men småningom måste hennes inställning ha etsats in i min tankevärld, eftersom jag började ifrågasätta min "vanlighet".

Det är inte ditt fel, lilla hand. Du är en del av mej. En viktig, viktig del. Förlåt att jag hatat dej, förlåt att jag hela tiden försöker dölja dej. Alla lägger inte ens märke till dej! Du är min känsliga punkt, min livssorg, symbolen för det som är jag: svag, men ändå stark, jang och yin.

Lilla hand, jag försöker bejaka dej.

Aleksis Kividagen

Man har födelsedag. Väckning halv sju. Sömndrucken och frusen går man ut med hunden. Träffar Henkka med sina hundar. Tillbaka vid huset ser man Mannen åka iväg. Inne hittar man ett födelsedagskort och chokoplatta. Blir gladare. Dottern vaknar och säjer grattis, har inte hunnit rita kort. Okej, ingen panik.

Efter frukosten Facebook - gratulationer rasslar in, 107 stycken at the moment. Man tackar!

Överraskningsbesök av kollega, kul! Börjar sakta vakna upp. Kallt. Eld i kaminen - ruttna plankor från taket i Atturummen brinner bra, men alltför fort.

Pissljummet kaffe ur termosen. Urk.

Varför är det så svårt med födelsedagar? Man vill fira men vet inte hur, no money, no funny.... Nån föreslår nånting, men...nä...man vill men vill inte. Minns då man skulle fylla femti, hur himla ambivalent man var. Man vill bli firad och man vill ha presenter, men man vill inte att nån ska tycka att dom MÅSTE. Man vill inte heller välja VAD man vill, för man kan inte riktigt det då man är jag. Tillika kan man bli sur om nån BESTÄMMER FÖR EN. Så man är inte lätt att leva med inte.

Sonen frågar om det blir kalas. Man vet inte. Man ville till Attu också men inser att det inte funkar. Så det blir nog kaffe kl 18. Men har inte råd att bjuda på så mycket.

I postlådan ligger ett födelsedagskort av vännen Tora! Saknar henne.

Man har en knepig sits. Man kan inte bestämma sej. Man är hit och dit och opp och ner mest hela tiden. Man har också väldigt svårt med beröm och sånt. Nu har man redan lärt sej att tacka och se glad ut. För man ÄR ju glad! Man lever ju långt på det! Får t.o.m. en gnutta självförtroende för en stund! Man blir också sur om man INTE får beröm. Nånstans innerst inne, liksom. Men man visar inte sånt. Då kan ju nån tycka att man är väldans barnslig och omogen och tigger om beröm.... Vid 59 års ålder.

Men man är född i Vågens tecken. Även om man har månen i Skorpionen, så håller ambivalensen vågen i konstant gungning. Hit och dit och opp och ner.

Ge mej två alternativ och jag är förlorad! Vilkendera ska jag välja? Å ena sidan och å andra sidan. Sen då jag äntligen har valt det ena, så ångrar jag mej strax och byter ut. Om det går. Men sen kan det hända att jag byter tillbaka, alternativ ett var ändå kanske bättre....eller....

Och hur fan ska det gå nu då kommunalvalet snart går av stapeln? Man kan inte ta tillbaka valsedeln efter att den trillat ner i urnan. Sånt kan ge mej lindrig ångest. Tänk om jag valde fel?

Ibland vill jag vara tvärsäker och veta vad jag vill och "go for it". Kan tyvärr inte riktigt. Velar och tvekar. Svårt att vara säker på åsikter också. För jag kan ju ha fel, gud förbjude! Det värsta är ju nästan att bli fast för att ha fel! Att inte vara genombra. Snudd på perfekt. Svårt att argumentera, ifall man blir omkullargumenterad sen. Och nån får veta att man är bristfällig. Imperfekt. Opåläst. Omedveten. Dum.
Ointelligent. Obildad.

Då man försöker vara spontan och t.ex köpa saker/kläder/godis "hetken mielijohteesta" blir det också fel. Då köper man så införbannat onödigt! Kläder som man aldrig går i, saker man egentligen inte gillar/behöver, godis man vråläter tills man mår illa...

Man ser människor som har konflikter. Man vill så gärna att dom ska sluta käbbla. Man får ont i magen då folk grälar. Man vet precis vad person A sa som person B misstolkade. Man vill medla. Men inte blanda sej i, inte bli inblandad och i värsta fall hamna in i grälet. Så man måste hitta på andra diplomatiska metoder. Mycket komplicerat. Utmanande och intressant, om man har en bra dag. Sönderslitande om man har en sämre dag.

Man fyller på i kaminen. Väntar att en inre röst ska säja vad man ska fylla sin födelsedag med.

Sakta, sakta sprids värmen.

http://www.youtube.com/watch?v=1PlEKuLzNiI

Vardagen kommer...

Vardagen och måndagen kommer obevekligt närmare. Ledigheten är slut för denna gång och jag ska jobba igen. Bara två veckor, dock. Men att komma in i rutinerna kan bli jobbigt. Att inte vara min egen herre. Att stiga upp 06.30. Att hela tiden ha folk omkring mej. Att inte kunna slänga mej på soffan och vila då jag känner mej trött. Alla dessa LJUD. Alla röster. Har liksom vant mej vid tystnaden - tystnaden som är, då jag själv vill ha den.

En massa ogjorda saker hemma. Attu-rummen inte färdiga. Kan inte ensam fixa och rouda allt.

Vädret uppmuntrar inte heller till hipphurrarop. Konstigt att man genast känner sej instängd och begränsad då det regnar. Vem hindrar mej från att gå ut? Regnrocken på och ut bara! Men alla som bär glasögon vet att man inte ser ordentligt då det regnar på brillorna. Man famlar på i halvblindo, liksom. Inte roligt. Att bli våt är inte heller kul - regnbyxor gnisslar och prasslar då man går och är sällan rätt storlek. Sen ska man ha dom av sej. Och hänga dom nånstans. Om man har ett stort, lyxigt badrum kan man ju hänga regnkläderna där, men har man inte det blir det till ett problem...Redan på vägen in lämnar man en våt ränna efter sej, fast det ser man inte, eftersom brillorna är våta. Man märker det dessvärre sen, då man trampar i den med dom torra yllesockorna som man med möda fumlat fram nånstans ifrån. Det enda paret man inte lagt i lådan med vinterkläder oppe på vinden.

Ve och klagan. Men snart suckar man över hettan och torkan igen. Fast man vet hur det blir sen på vintern. Kanske det egentligen är nåt annat man är frustrerad över? Kanske man skyller på vädret för sina egna tillkortakommanden? För att man inte är nöjd med sitt liv? För att man inte har LUST. Med nånting alls. Så är det för mej, denna regniga söndag. Vill inte gå ut med hunden. Vill inte städa. Vill inte ha det sunkigt och dammigt och råddigt. Vill inte att vardagen börjar i morron. Vill inte vara pank. Definitivt inte alltid vara fattig. Vill inte frysa. Vill inte ha en massa smutstvätt i tvättkorgen. Vill inte hänga tvätt på tork inne. Vill inte vara en surpuppa. Vill inte vara gnällig. Vill inte vara jag. Nu just.

Kanske sen. Då det slutar regna.

Syskon.

Efter en lång paus känner jag att det är dags att uppdatera lite. Just nu ligger jag här på soffan och nyser med förkylning - inte så kul...

Om två veckor ska jag jobba igen, tiden har gått fort. 

Jag saknar min Sverige-"syster". Hon är den enda släktingen jag har regelbunden kontakt med och som verkligen bryr sej om mej, känner jag. Hon är egentligen min kusins dotter, men känns mycket närmare än så. Min halvbror har jag ganska lite kontakt med, och efter ett långt telefonsamtal med hans dotter, som är min andra "syster", insåg jag att han inte är så beundransvärd som jag försökt tro. En egenkär gubbe. Lynnig och oberäknelig. Ena stunden överdådigt generös, men samtidigt intolerant och en riktig tyrann.

Har jag också såna drag? Varför har han blivit sån? Är det för att hans skitstövel till far stack till Amerika under kriget och blev där? Lämnade fru och barn åt sitt öde?  Kriget satte nog sina spår, antagligen. Mamma berättade hur hon fått rusa iväg till befolkningsskyddet mitt i natten då alarmet gick, bärande på sin sovande pojke inlindad i en filt. Att vara ensamstående mor i ett samhälle där skilsmässor inte sågs med blida ögon, och där krigseländet genomsyrade allt, ja, inte var det säkert så lätt. Min dyre broder hade  berättat för dottern att mamma hade tagit emot "gäster" hemma på nätterna. Så hyggligt av honom att berätta sånt...:(.......Och om hon verkligen gjorde det var det säkert enda chansen att överleva. Hon livnärde sej och sin son med att sy kläder åt folk. Ofta skarvade hon ihop barnkläder av de vuxnas utslitna plagg. Därför njöt hon storligen senare i livet då hon fick sätta igång och klippa till delar av ett splitternytt tyg!

Min pappa var kamrat med brorsans far. Han tyckte synd om mamma som blivit lämnad, och hjälpte till med att skaffa ved och gjorde lite reparationer hemma hos henne. Dom gifte sej och brorsan fick en styvfar, som han beundrade och tyckte om. På vägen till advokaten, som skulle hjälpa mor och far att göra upp ett testamente, gick in mor till doktorn. Han gratulerade henne - hon var gravid! Chockad var hon säkert, hon var ju redan 39! Det blev väl inget testamente uppgjort på den resan tror jag....

Då jag föddes nio månader senare, och mor berättade för min bror att han fått en liten syster, hade han sagt: "Du misslyckades, mamma". Han hade velat ha en lillebror. Det har jag liksom burit med mej jämt. Jag blev inte den jag borde blivit. Jo, jag var väl ett älskat barn - t.o.m. bortskämd, fick jag höra att jag var - men dom där orden har alltid funnits i mitt huvud. "Mamma du misslyckades"..... 

Att bli sedd och få beröm av min bror var viktigt för mej då jag var ung. Men gång på gång blev jag besviken. Jag fick saker och pengar och födelsedagspresenter, och han sa väl ibland att han tyckte jag gjort nåt bra, men alltid så, att jag inte visste om han skämtade eller vad han menade. En gång då han kom på besök sa han att jag såg välgödd ut. Hahahaa! Så himla vitsigt! Men också dom orden sitter kvar som en tagg. 

Det finaste han gjort var ändå då han gav mej pengar och övertalade morsan att låta mej åka på Interrailresa. Då gjorde han mej så himla lycklig! 

Han har en sarkastisk humor som jag känner att jag ibland delar med honom och jag klarar av hans skämt om mitt eget självförtroende är starkt just då, men om jag är lite "låg" så gör det bara ont.

Hur han har behandlat sin dotter är sen ett annat kapitel, det fick jag också veta först för några år sen. Han är bra på att trycka ner folk i skorna.

Som ung fick jag alltid höra hur ambitiös och duktig han var. "Tänk om du sku ha ens lite av hans framåtanda! Se nu hur han har jobbat upp sej! Direktör! Du blir nog aldrig nånting du om du inte tar dej i kragen!" Låter kul, va?

Mitt studentbetyg blev bättre än hans. 

Men att han skulle ljuga att han finansierat mina studier (som inte blev till nåt) och finansierat vårt hus i Kimito (han var borgenär till lånet, som vi nog själva betalade tillbaka) - det känns för jävligt att få veta. 

Så jag är lycklig som ändå har systrar, fast dom inte är det på riktigt. Sverigesystern får mej att känna mej värdefull och omhuldad och brorsdottersystern är min lillasyster som tyr sej till mej.

Stoff till en roman???

Påsktider...

Påsken kom och for. Dagar fyllda av familj, liv och rörelse, god mat och solsken - som för de flesta familjer, verkar det som. Så dock icke för Woyzeck. Pjäsen genomlästes ock diskuterades i går kväll, väckte många tankar och inte bara glada sådana. I många familjer driver jakten på brödfödan människorna till drastiska handlingar. Oron för framtiden och välfärden fyller dom flestas tankar varenda dag. Många tvingas att ta extrajobb, fäder och mödrar måste offra samvaron med familjen för att streta ihop pengar, barn far illa av att inte ha nån familjegemenskap, par växer isär då det inte finns tid, ork eller råd till att göra saker tillsammans.

Så en påsklördag står tre små figurer på trappan. En påskhare och två påskhäxor. Artigt önskar dom mej glad påsk, överräcker en björkkvist med fjädrar på och haren säjer : "Hej, förresten, Skini!" Sen får dom sina godisar, tackar vackert och kilar iväg.
Då fylls man av lycka och hejdlös glädje över att barn får vara barn, att dom kan gå runt i byn och föra sina små påskris och egenhändigt tillverkade kort till oss! Att dom kanske får en glimt av glädjen att kunna ge något för att få igen. Att få känna lycka då nån annan blir glad.

Det finns för lite sånt. Vi behöver mera lycka. Vi behöver en större förmåga att bli varse lycka. Vi måste öppna ögonen mera. Ta in glädjen i dom små sakerna - dom små, som egentligen ÄR det största. Så klichéartat men ändå sant!

Barnbarnet står och ropar i köket: "Fammo. Faammoo. FaaaaammmOOO! Va ee duu?" Det gör mej tårögd. Han står där och ropar på mej. Sen vill han ha "äppel". Det får han. Han vill galoppera på mina knän. Om och om igen. Knäna knakar och blir fort trötta, men nog galopperar vi! För när han skrattar skiner solen klarare och det blir sommar i mitt hjärta.

Tonåringen och hennes kompisar bygger en väldigt spontan koja av granruskor och kvistar. Dom släpar ruskor ur skogen, konstruerar och jobbar på. Dom skrattar och leker. Och igen känner jag hur sommarvindar fläktar och värmer nånstans inne i mej.

Allt det här och mera till har jag fått denna påsk.  Mitt hjärta svämmar nästan över.

Lek, människor! LEK!

Hur ska man veta då man är människa?

Ja säj det! Nu ha jag varit på osteoporosundersökning med påföljande läkarbesök. Men hur vet jag att diagnosen är rätt? Hur vet jag att medicinen jag blev ordinerad faktiskt hjälper? Nå, jag surfade lite runt på nätet och blev ganska säker på att jag INTE vil proppa i mej just den medicinen. Dels har den ganska rysliga biverkningar, dels har man kommit till att den gör skelettet hårdare, men är det hårt är det ju samtidigt skört. Det verksamma medlet är samma som används i t.ex. konstgödsel och tvättmedel. Fosfater. Nej tack. man har också konstaterat att mjölkprodukter, som ju ska ge oss calcium bara värre, i själva verket bidrar till att det kalk vi har i skelettet minskar. Mjölk, och andra mejeriprodukter blir nämligen sura då dom hamnar in i vår kropp, och så uppstår acidos. Kalken måste då användas till att neutralisera det sura, så i stället för att tillföra kalk så utarmas vårt kalklager. Että näin.
Så där mycket förenklat borde en kost som har en bra balans mellan aciderande och alkaliserande ämnen påstås kunna hjälpa skelettet att producera nytt benmaterial. Kroppen - och skelettet är levande materia!

Alkaliserande födoämnen är sgs alla grönsaker och frukter, acidiserande är animaliska produkter och de flesta spannmålsprodukterna, läsk, mediciner osv. Så proportionerna borde vara 80% alkaliserande, 20% acidiserande. Ganska enkelt. Sen lite tillskott av mineraler och vitaminer och kärringen kommer att vara som ny!

Men. I vårt samhälle regerar Mammon. Läkemedelskoncernerna vill att vi ska äta mediciner. Och vi tar emot och sväljer snällt. Det sista läkaren sa innan jag gick ut var att jag måste stå eller sitta upprätt då jag tar pillret - för att undvika halsbränna.

Ja, jag tog emot receptet. Ja, jag trodde först att jag väl nog måste lyda ordinationen. Men nä. Det är min kropp, och jag tar den risken. Basta. Nu ska det ätas massor av grönsaker.

Hur har det plötsligt blivit fredag?

Sovit till kvart före 9. Känns som om våren kommit i kapp med tidpunkten - lite kallt och is på bilrutorna. Det är trots allt bara mars ännu.... En dag till.

En liten pojke leker i snöhögen utanför vårt hem. Hunden skäller som besatt...Han gör intrång, tycks hon tycka.
Han har ingen mössa på sej och mamman i mej har lite lust att gå ut och be honom sätta nåt på huvudet. Troligtvis är mössan i rockfickan eller i ryggsäcken. Den värmer föga där.

Funderar om vår inrikesminister har brist på saker att åtgärda, eller så är hon knäpp i huvet. Hon undrar om man inte kunde förbjuda gängvästar i lagen. Hallå! Vad tror hon händer då? MC-gängen bugar och lyder och drar sej undan och blir respektabla och laglydiga medborgare? Kamåån, Päivi! Bättre borde du kunna! Det finns väl annat att tänka på som inrikesminister? Om hon nu mot förmodan fick igenom sin idé, vad tror hon det leder till? Jag tror MC-gängen antingen hånskrattar, eller så kanske dom slänger in en välfylld hundkackapåse i hennes postlåda. Både och, kanske. Vad vet jag, känner ingen Bandido eller så. Men om jag var en Bandido så skulle jag nog inte lyda.
Hur skulle fru ministern förresten precisera "gängväst"? Det finns ju många kostymknuttar som har kostym MED väst. Dom är ju ett gäng för sej ? Bort med västen, hör ni! Annars blir det böter. Om man sen går ännu längre, heter ju väst "liivi" på finska. Behå är "rintaliivit". Dessa bärs av ett gäng. Vuxna kvinnor. Ojoj! Där blev det böter! Flytvästar? Båtgänget, hej! Bort med västarna, eller så tar polisen er! På det sättet får ju staten in en liten slant då. Kanske det är Päivis uppriktiga avsikt? Att öka på statskassan. Då så.

Förresten fick vi en gasplatta i dag. Av pojkarnas far. Bra, nu kan vi koka kaffe i Elmas nästa gång!

På tal om Elmas. Det blir sotarkonsultation angående spisarna. Men vi är hoppfulla! Nog ska det eldas i Elmas!

Och Steffipojken har fått nog av partiledarskapet. Ojvoj. Vad ska man tycka? Ärligt talat så tycker jag ingenting. Det är hans sak. Bra att folk har vett att dra sej ur medan tid är. Inom vår kommunalpolitiska sandlåda finns det en hel drös med typer som borde inse att det är dags. I höst får man se.....

Nu ska det bli en liten makaronilåda, tror jag. Lev väl, och för era gängvästar i UFF-lådan!

Rebels of Skräbä?

Nattsudd

Blandade känslor, en god nyhet i dag, två dåliga. Den sämsta nyheten var nog att tvättmaskinsfanstyget kraschade igen. Ett år sen sist. Den andra dåliga nyheten var att en av ensemblen hoppade av i dag. Den goda nyheten var att en god vän fixade fram en ny säng åt dottern! Tack, I!

På övningen fattades några personer, men jag tror vi fick en klarare bild av vem vi har att göra med. Förvånansvärt duktiga allihop, så man kan se framåt med tillförsikt! Trots att det där ena spöket gick och hoppade av....Men jag förstår - ibland är man tvungen att välja, eftersom dygnet fortfarande har 24 timmar och inte mer. Men nu får resten lov att hållas kvar, annars vet jag inte vad man gör....

Den där förbannade tvättmaskinen. Får väl börja se oss om efter en ny då. Jag vill helst ha en frontmatad. Som centrifugerar som attan.

För övrigt inga katastrofer. Funderar lite över människors bevekelsegrunder och varför man är som man är. Och undrar om man nånsin ska se Spanien.

Nu en stund på fb. Gonatt!

Monday, monday...

Börjat dagen med YouTube. Hittade den ultimata låten för en scen i pjäsen. Det underliga är att jag inte tänkt på den förr....nja, trodde ju den var för ny. Får se vad maestro tycker.
Solen skiner och tvätten hänger ute på tork. Än så länge är det roligt att hänga ut och sen ta in dom doftande plaggen. Men det kommer en dag då det igen känns som måste.
Jag avskyr måste.
Borde är mera flexibelt. Man borde, men......
Borde sluta blogga nu och åka till butiken i stället. Snart.
Borde, men måste inte.
Valet är mitt. Och jag måste inte det jag borde.

Min mamma, källan till en massa ordstäv och uttryck, sa att "Man måste ingenting annat än dö". Men uttrycket använde hon nog mest då jag t.ex. sa att "jag MÅSTE få nya jeans".

Hon sjöng sånger jag aldrig hört, varken förr eller senare. Dom finns inte på Juutuub.

"Det gick en gosse på Ängemans torg, luff meinen luff,
han hade blommor uti sin korg, för en haus mate laus mate kuri meri jet,
endes tjenivelti, kurimeri luff luff luff, mein lieber meinen luff.

Han mötte en flicka med rosor på kind, luff meinen luff
han sade till flickan att vill du bli min, för en haus......osv

Tag denna ring till en kärlekens pant, luff meinen luff
att du med en sjöman har varit bekant, för en haus mate....."

Hur konstig är inte den sången?

Ännu konstigare var "Hottentottarnas aftonbön" (!!!)

Ging gang haligoli veissan gåå, veissan gåå
ging gang haligoli veissan gåå, veissan gåå
illa illa schaba, illa schaba mala båj
illa illa schaba, illa schaba mala båj
haligoli maligoli massan jom båjkvaa båjkvaa
haligoli maligoli massan jom båjkvaa båjkvaa
niko niko tscharma tscharma ompa ompa tschåveri tschåveri tschå

Så här sjöng hon. Melodin kan jag inte återge här.... Orden skrev jag så som jag uppfattade dom då det begav sej.
Men har nån annan hört nåt liknande?
Weird.

Då min mamma sysslade med nånting visslade hon alltid, så där sakta och också liksom vid inandningen...Varierande sånger var det. Pappa däremot, som ansågs vara totalt omusikalisk, han hade streck i sång på betyget från folkskolan, han visslade alltid på samma låt, Oh, Susannah!...Så omusikalisk var han ändå inte, att man inte sku ha känt igen den melodin.
Själv har jag en hemsk ovana, helt omedveten och oförklarlig, att vissla på Barbra Streisands "Woman in Love"  alltid då jag städar eller hänger tvätt eller diskar.....WEIRD! Usch! Jag avskyr låten!

Men musik, alltid, alltid musik!

Han vill inte lyssna på weirda sånger...;)

En dag i Elmas.

Det andra rummet. Skivan som står lutad mot väggen är en bordsskiva.

En solig dag i mars fick jag njuta av att vara på Attu i många timmar. Av allt jobb som borde göras tog jag itu med att skrapa bort flagnad färg på spismuren i köket. Ett digert jobb. Som verktyg hade jag en gammaldags grönsakshacka som låg där på fönsterbrädet. Funkade bra.
Mellan varven satt jag ute på ljugarbänken och åt av min medhavda matsäck.....Föreställ er fiilisen - tystnaden, förutom fågelkvittret, hungern (man är alltid hungrig där ute...), reissumiesmacka och apelsinjuice. En mild vind susade i trädtopparna och grannarnas plastpresenningar prasslade, havsglitter mellan träden, doften av gammalt hus, mylla och mossa....
Vad gör man med en stockvägg, där gammal tapet sitter fastklistrad direkt på stockarna? Där läckaget från tidigare år gjort virket murket? Jag skulle helst måla stockarna vita, men innan dess måste man åtgärda dom murkna delarna...Eller så gömmer man alltihop under nytt spännpapper?
Anyway, terapeutiskt är det där stället.
Jag kallar det Elmas, eftersom jag lekte där med barnen som bodde där då jag var liten. Deras mamma hette Elma. Pappan hette Unto och var på sjön. Av barnen minns jag Lea, Yrjö, Jorma och lille Urpo (!)....Senare flyttade min andra lekkamrat Arto dit, efter att Tallkulla rivits, men då bodde inte vi där längre. Men nyss hittade jag Artos skolhäften där bland bråtet. Flashbacks.
Nu är min kropp ganska ledbruten, ovan som den är att arbeta. Men det känns fint att ha börjat.
Snart igen!

Våra fönster, dom tre första från höger i nedre våningen.

Milou - Malmens skräck.

I hundparken hösten 2011

Detta är en dansk-svensk gårdshund. Det är en riktig ras.
Den här lilla knåddisen heter Milou. Hon äger trakterna runt Pargas omedelbara centrum och hennes rike sträcker sej från Malmnäs till Bodnäs. Andra hundar göre sej icke besvär. Med några få undantag. Ett undantag är Gonzo, cairnterrier, Nalle, stor blandrasvovve och eventuellt Floyd, men honom har hon inte träffat på länge, så man vet inte....En jättelurvig bordercollie gick också an på något sätt. Alla andra borde spöas, tycker Milou.
Milou vaktar nejderna utanför fönstret från tvenne soffryggstöd. Om nån sitter i nåndera soffan, får denna någon fungera som värmekälla också. Milou tycker om värme. Hon lägger sej då oftast på rygg och vill härmed visa att magen ska krafsas. Allranådigast kan hon också erbjuda sitt dissekrerade mjukisdjur åt en, meningen är då att man ska hålla i ena änden, så att hon med de grymmaste läten och vansinne i blicken demonstrera hur byten behandlas. Det ska ryckas, dras och morras. Om hon i misstag råkas släppa bytet, ska man kasta det nånstans. Då visar hon strax hur snabb hon är och att bytets valhänta försök att komma undan är förgäves. Alldeles förgäves.
Varje gång någon vågar röra sej utanför våra fönster, får den höra vad den är värd. En veritabel utskällning, det är vad som följer. Mattes försök att tillämpa Cèsar Millans råd vid dessa tillfällen, hånskrattar hon åt.
Om natten följs tydliga rutiner. Efter att matte (oftast är hon sista man uppe) haft ut henne på sista patrullen, struttar hon upp och lägger sej på mattes plats i sängen. Då matte kommer, måste man maka på sej. Sen, då lamporna är släckta och endast husses snarkningar hörs, då ålar hon sej in under husses täcke. Där, nånstans vid hans knäveck, sover hon sen en stund. Sen är det mattes tur att få sin beskärda del och hon kryper in under mattes täcke, på motsvarande plats. Sen somnar matte.
Så sköter Milou detta hushåll. På dagen ser hon till att vi får frisk luft ooch en god portion motion. Lyder vi inte, får vi straff i form av dålig kondis och kanske nån pöl på golvet, vid grova förseelser.

Vill ni ha ordning och reda i ert liv, skaffa er då en dansk-svensk gårdshund!

Milou och valparna för drygt två år sen

Röjning dag 2

Upp och iväg genast på morgonen, utrustade med kaffetermos, sopborste och annat nödvändigt. Vi rev ner spännpappret från tak och väggar, tidigare läckage hade gjort sitt på vissa ställen, men det visste vi från tidigare.
Efter en stund kom S&S&E och E:s mommo, moster o morbror, finkamning av "heittolavan" utfördes, sen dök A&H upp och slutligen H.S. Vissa saker från lavan kommer att få ett nytt liv, tack vare alla dessa skrotsamlare. E nöjde sej med att ligga på mage i snödrivan och äta snö...

Hemma putsade jag upp några små fynd, bland annat en liten, liten teservis av porslin, en äggkopp, en gräddsnäcka, en kaffekopp och ett par små assietter och ett skrivbordsset i mässing med bläckkoppar av glas.

Stunderna ute på ljugarbänken med en mugg kaffe och en cigg, efter att alla åkt, var dagens höjdare.

Nu hemma med trötta ben.

Jag kunde ha stannat där och pillat bort tapetrester från stockväggarna....
Kameran hade vi med, den låg i bilen hela tiden...inga foton, alltså.

Det här blev en ganska värdelös blogg, är för trött nu......…

En dag utrikes.

Utmattad på ett skönt sätt. Tänk att det kan vara så roligt att rota runt bland gammalt bråte! Spännande att gräva igenom ospecifika pappkartonger och , hoppsan! Hitta nån liten skatt, t.ex. ett prisma från en kristallkrona, en liten, fin ask, en bunt veckotidningar från 1952, första lekkompisens skolhäfte, en gammal telefonkatalog, en dammig kista.
Tystnaden där ute är också så helande.
Dimman gjorde allt så milt och suddigt.

Dagen började kl 07.15 då en rufsig tvååring satte sej upp i sängen, klarvaken och glatt konstaterande att "maten är färdig". Vi åt frukost tillsammans med god aptit och konverserade lite om ditt och datt. Mest datt.
Husse förde hem den unge mannen och så åkte vi ut till Attu.

Senare på kalas hos barnets föräldrar, hans mamma har fyllt tretti och pappan hade gjort en god smörgåstårta med hemlagad majonnäs! Hatten av! Den var jättegod! Där var huset fullt av folk och stämningen i topp. Födelsedagsbarnet var nöjd med sina gåvor och barnet (det lillaste) var nöjd med sin nya säng, som skulle bäddas bums, trots avsaknaden av madrass.....

Hundstackaren är nu belåten med livet, då flocken är hemma.

Nya tag i morgon, om man inte är totalt ledbruten och "limin".

Wallander på engelska. OK.

Friday in grey.

Disig, grå morgon. Ingen melankoli, dock. Lite osäker på morgondagen - hur ska vi hinna med allt? Men har man ställt till det så...Och jag är otålig. Typiskt är att jag i min iver går och dubbelbokar.
Det är alltså fråga om att åka ut till Attu och tömma två och ½ rum, som sen ska bli våra sommarrum. Jag har väntat sen hösten att det ska bli av - nonchalerat det faktum att mina planer på att fixa upp rummen är helt orealistiska och överdrivna. Men jag struntar i fakta, jag vill bara dit. Spännpappret i taket och på väggarna hänger, delvis söndriga, två vedspisar utan spisplattor och osotade under ett antal år...Rummen har fungerat som förråd i flera tiotals år. Men då jag var liten bodde min kompis Jorma där med sina syskon och mamma. Pappan Unto var sällan hemma, han var sjöman. Det doftade stekt potatis med lök och där var bra att vara. Mitt livs första kärlek var Jormas storebror. Trodde jag. Det var en ytterst ensidig förtjusning, för jag var kanske fem och han fjorton, kanske....
Jag har funderat mycket på varför Attu är så viktigt. Jag bodde där i sex år, flyttade dit då jag var ett år gammal och därifrån då jag skulle fylla sju. Men jag kände alla där. Bodde mitt i smeten - i bybutiken. Friheten att springa omkring överallt, trygg och orädd, bara man aktade sej för huggormarna, var så självklar,
närheten till havet, berg och skogar påtaglig, lugnet och tystnaden....alla dessa saker känner jag ännu där. Som vuxen uppskattar jag också minnena och viskningarna i väggar, i vinden, den vilda glädjen i måsarnas skrik, nattmörkeret, husen, de gamla, vackra husen, vemodet i att allt sakta förfaller, människorna jag kände, som är borta nu, men som ändå finns där. Mormor, som dog innan jag föddes - Björneborgsfröken som blev fru till svenskbördige morfar Frans August, hon finns där ännu i Björkdungen. Där finns också moster Lisa och morbror Gideon, Inger, Kaj och dom andra Södermännen. Vårgård, ungdomslokalen, där jag såg mamma spela teater på nån julfest, där jag lärde mej de första ringdanserna, Tuulas och Kajs sommarbröllop, Attufesterna, svenskarna som varje sommar hämtade glädje, stoj och parfymdoft till byn, skrubbsår på knäna efter första cykeltrampet, bastu på lördagar, bastukaffe med nygräddade örfilar, krypa till sängs mellan rena, manglade lakan, mamma läsande saga. Vinterkvällar med kakelugnsvärme, stickande mamma och radioprogram. Gustav Laurent svarar på lyssnarnas kvistiga frågor, lördagens önskekonsert, Petter Snagg, Lekstugan med Åke Romantschuk (hur det nu skrivs?) spinnande Lola-katt. Trygghet, trygghet, i det enkla livet. Notdragning och vinterfiske, fisklådor av trä, kravlande små krabbor, silverglitter av strömmingarna, karlarnas svordomar och röda näsor, jag där, i vägen, tiggande fisk åt katten. Roddturer till Labbholmen, den lilla sandstranden där, fullpackad med Södermän och jag, kaffekokning på öppen eld, sockerdricka och Mariekex, kokta ägg och mjölk i Vichyflaska med patentkork. Gunnels skratt som gjorde alla glada, lekkamraterna, kusinbarnen från Sverige. Sumpen, mosters soch morbrors svarttjärade roddbåt. Låta handen plöja genom vattnet då man rodde hemåt. Skidspår på vintern, snökojor, snöklimpiga yllevantar, fastlagskaffe som bjöds i butiken åt kunderna. Kaffemåså - kaffe med grädde och socker och bullbitar nedrörda i koppen. Ja! Redan som barn fick man kaffe! Om man dessutom rörde ner lite pepparkaka eller kex, smakade det gudomligt. Borde prova igen...
Jag antar att det är därför jag känner att Attu är hemma. I mammas famn. I pappas famn. I moster Lisas famn. Hos alla dem som fanns där en gång. Också tant Edit, som bodde ovanför de rum vi nu ska röja i. Hon var lite farlig, öppnade fönstret och skrek åt oss barn. Såg lite ut som en häxa... I love them all.

Mormor Josefina Karolina och pompöse morfar Frans August Norgrén

Sven Wilhelm Norgrén, mammas lillebror

Mamma Stina och pappa Leon

Wishful thinking...

WATCH OUT!

Kulturfonden svarar kort och koncist...

Jo, nej. Inte fick man nånting därifrån inte. Besviken? Jo. Det svider nog. Men kanske en Lottorad kunde lösa allt?
Min högsta önskan är att kunna syssla med det jag vill, det jag kan och det som ger mej roliga utmaningar och innehåll i livet. Men man måste ju få hop cash till mat och hyra.
Så för att jag ska kunna skriva min bok måste jag jobba. Men om jag jobbar orkar jag inte skriva, skriver jag så ger jag inte järnet på jobbet. Vad ska jag göra?
Nog har ju många också ett riktigt jobb, fast dom skriver, kan nån tycka. Men det där beror nog på hurdant jobb man har, tror jag. Har du ett jobb där du kan sitta och låta tanken flöda fritt, ja. Där du inte hela tiden måste lösa konflikter på något plan, där du måste vara observant och "steget före" hela tiden, där du ska komma ihåg att det är din tur att städa vessorna, ha eftis, köra hit och köra dit och plocka upp den och den då och då där och där, följa den och den dit, ladda busskort, packa lådor, tejpa lådor, ge uppgifter, kolla, räkna, svara i telefon, gå fram och tillbaka, övervaka, komma ihåg, hjälpa, hålla tider, köra färdiga arbeten, hämta nya, kånka, gå till butiken, gå på rask promenad, hålla morgonsamling, knyta skosnören, förmana, tjata, sysselsätta, vara socialpedagogisk, följa schema, byta blöjor, plocka upp maskor, sticka strumphälar, rada saker, skriva lappar, lugna, trösta, klä på, bli kramad, läsa högt, förklara, ringa jobbleverantörer, hålla säsongssamtal, lyssna, prata, lyssna, prata, lyssna, prata. Lyssna på kollegor, lyssna på de andra, sitta på möten, samarbeta med socialen, ringa hit och ringa dit, ringa om igen och hoppas få svar, spara, spara spara, inte gnälla, vara aktiv, inte klaga vara nöjd med allt, inte kritisera, inte stå på sej, inte vara sjuk, inte planera dagen, för nån annan är borta, prata, förklara, prata, lyssna, korrigera, hindra slagsmål, få på käften,  inte visa ilska, vara pedagogisk, vara snäll, inte kräva för mycket, kräva lagom, fostra, gnata, upprepa om och om igen, stöda, stötta, hjälpa, känna intesågoda dofter, bli berörd, både fysiskt och psykiskt, förstå, förstå, förstå, vara pedagogisk, vara vänlig, vara konsekvent, vara observant, vara ärlig, vara flitig, vara lycklig över att ha ett jobb, följa avtal, följa schema, följa lagen, vara lojal mot arbetsgivaren, hålla tystnadsplikten till du dör, skotta snö, vara kreativ, visa intresse, vara snabb, vara duktig, vara ren och hel, vara ett gott exempel, vara försiktig med vad du säjer, vara frisk och sund och rökfri, nykter, glad och anspråkslös, lågavlönad, tacksam, sjunga psalmer, höja rösten, vara trygg, vara etisk, vara rättvis, vara rättfram, slira fram på hala vägar med bakhjulsdriven bil, inte klaga, inte vägra, jobba i team, vara öppen, vara förlåtande, komma ihåg allt, vara lika duktig som alla andra, vara en god kamrat, lyssna, lyssna, inte döma, inte skvallra, inte mobba, inte kolla Facebook på arbetstid, inte vara sjuk fördåblirdomandraipisset, var gärna tjänstledig utan lön, men: ingavikariertasinsåtänkpåhurdinaarbetskamraterfårlida, var lojal mot din arbetsgivare, gå inte till läkare på arbetstid, ta inte hem jobbet, var motiverad, ha en vettig fritidssyssla, gläds åt motionssedlarna, gläds åt kultursedlarna, betala för dem utan att knorra, var glad och tacksam, gläds över äran att ha egen e-postadress i jobbmejlen, var lycklig, orka hoppa in även som pensionär, lyd dina överordnade, berätta om dina bekymmer till dina överordnade, var artig mot gäster, berätta det positiva, inte ge en dålig bild av firman, inte begära så mycket, mendumåstejuförståattviinteharresursertillsånt, var beredd att ställa uppfrivilligt på jippon, hitta på roligt program till julfesten, skriva nån rolig vers till nån stackars sate som ska gå i pension eller fyller medelålders, ställa upp där det behövs, vara foglig och hederlig, inte slösa firmans pengar, le, mendumåstejuförståattdetärettunderbartprivilegiumattfåarbetamedmänniskorochdubordevaratacksam, tacksam, tacksam!
Nä-ä hör ni!
Det går inte. Jag behöver något annat nu. Jag behöver en sponsor. Anybody?????

Home alone.

Gårdagens röjarprojekt i teatergarderoben/rekvisitalagret känns fortfarande i fötterna....Men det blev så fint! Lyfter på hatten för Daniela, som startade det hela och dessutom besatt av envishet och jävlaranamma genomförde det mesta!
Medan haglet rasslade mot takfönstren i Norris övre våning gallrades skrot bort med fast hand, stora kvasten sopade och nu RYMS ALLT IN! Nästan....en madrass vållar huvudbry. Ska den vara eller icke vara? Den är. Ännu. I vägen. Men, om....
En annan sak som vållar huvudbry är min tandläkarskräck. Nej, inte så där med lite pirr i magen och så, utan SKRÄCK på riktigt. Jag var i gång med det medan vi bodde i Kimito, blev nästan botad...Men här får man ju dels vänta i evigheter på att få komma ens till tandhygienisten, och när en kindtand, proppfull med amalgamplomber anno sjuttital, började spjälkas i bitar - då fick jag en tid till underbara Gunnel. Hon behandlade mej som de fem-sexåringar hon oftast har som kunder, och allt gick till fint! Men sen fick jag ingen ny tid till henne, utan till en annan tandläkare. Hon var en annan sort. Hon pratade nästan enbart med tandsköterskan, suckade och gnällde över hur jobbigt det var att komma fram i min tandrot, som till hennes förtret var krokig och inte alls vad hon önskat sej. Hon stoppade in en preliminär fyllning och gav en ny tid.
Den tiden missade jag sen av olika anledningar - blev förkyld eller nåt. Fick ingen ny tid utan ombads att ringa sen då jag var frisk. Detta är fyra, fem år sen... Nu har jag bara roten kvar. Den där krokiga jäveln.
Jag VÅGAR inte gå till tandläkaren. Hur dyrt är det månne att gå hos "Unihammas" och låta dom fixa allt medan jag är nersövd? Det är enda chansen. Men om man måste ta banklån till det, vet jag inte hur jag ska göra...
Sånt här funderar jag på medan jag sitter här, ensam, med bara den lilla hunden som sällskap. Hon vet inget om tandläkare.
Nu snurrar tvättmaskinen, en sats hänger redan ute på tork i solen.
Jag hoppas på besked från Kulturfonden snart....

Avignon på hösten....

Fick också ett trevligt telefonsamtal i morse! I lördag ska vi ta i tu med Attu-rummen! Mera röjning! :)

One of these surprisingly nice days...

Dagen började med att jag sov till halv tie. Om jag sover så länge finns risken att dagen far åt fanders. Men eftersom jag i gårdagens inlägg glappade om att städningen fortsätter i dag, så måste jag ju skrida till verket. Sovrummet skulle städas, annars skulle jag ju få skämmas ifall någon ev. läsare ställde mej till svars.
Lakan for i tvätten, täckena ut på vädring och bäddmadrassen åkte också ut på balkongen för att vädras. Vad jag inte hade räknat med, var ju att det blåste. Så bäddmadrassfodralet åkte också i tvätten efter att det hade hasat runt i snögloppet på balkonggolvet....

Sen blev det en liten stund med barnbarnet. Vi matade små tigrar och en pojke med riskakor och ost och det slog mej plötsligt att man kan föra en riktig konversation med den där lila pojken! Sen tittades det på "Pamala" (= Salama i "Cars") på datorn och snart dök Tonåringen med två kompisar upp och höjde ljudnivån i huset.
Den nivån kulminerade med att herrar Ridberg&Ekman och Ida ramlade in och då steg decibelnivån till max. Så kom barnbarnets mamma och hon fick knappt nån syl i vädret. Hon hann med nöd och näppe ut och Lilla Sonen med flickvän kom på besök. Då Husse kom hem var gården full av bilar....Han avlöste sålunda herrar R&E och Ida, som tog två av bilarna med sej. Själv snurrade jag mest i vinddraget av allt detta. Fortfarande med skitigt hår.
Men solen sken hela dagen! Och jag tycker om då det är liv i luckan. Och om tanken att få lägga sej i ett städat sovrum mellan rena lakan och på en nytvättad bäddmadrass!

Kladdkaka bakades av Tonåringen, kanske man kan tigga till sej en bit. Eller två?

                                          Här försöker Lilla Sonen mopsa upp sej mot mamma. 2009.

O, hur hääärligt vårsol ler!

Hade en skön stund i förmiddags med kattbarnbarnet Nikita, vit norsk skogskatt. Hade nästan glömt hur det känns att ha en spinnande katt i famnen...Terapeutiskt!

Sedan följde fem timmars (!) röjning med tonåring i tonåringsrummet. Resultatet blev fem proppfulla plastkassar med kläder till Missionsboden, två dito fulla med annat "stuff", en låda till byta-med-kompisar-jippo som äger rum endera dan...Sopor levererades till familjens sopsorteringsansvarige och vissa delar åkte rakt i "roskisen".
Så det mest spännande momentet: dammsugningen. Vad hittas under sängen, t.ex. Nå, faktiskt rätt moderata fynd, ett par (!) yllesockor, några papper och många dammråttor.
Det mest remarkabla var nog att tonåringen själv deltog! Hipp hurra! Tummen upp och amentack, som Daniela brukar säja. Så nu är rummet ett rum med synlig golvyta!

Mörbultad och snytande något svarluddigt, kommer jag nu att gå och lägga mej oduschad och ofräsch, för i morgon vankas mera städning - denna gång The Master Bedroom. SEN ska käringen skuras.

Om lycka.

Lycka är barn och barnbarn.
Lycka är en livskamrat.
Lycka är vänner.
Lycka är ett hus att bo i.
Lycka är en varm hundkropp mot frusna ben.
Lycka är en katt som sträcker ut sej raklång och gäspar så alla rovdjurständerna syns.
Lycka är en fungerande tvättmaskin.
Lycka är att det alltid blir vår.
Lycka är att få skapa.
Lycka är att inte vara pank.
Lycka är huset fullt av liv.
Lycka är blå stunder då allt är som det ska.
Lycka är att kunna säja NEJ.
Lycka är att kunna säja JA och mena det.
Lycka är att inte längre vara angstig tonåring.
Lycka är att tillfriskna.
Lycka är musik.
Lycka är att ha ett sammanhang.
Lycka är att kunna se det vackra i det slitna.
Lycka är att kunna se.
Lycka är att kunna höra.
Lycka är få stå på en scen och kunna beröra någons själ.
Lycka är att vara älskad.
Lycka är att älska tillbaka.
Lycka är rena lakan som torkat i friska vindar.
Lycka är Attu.
Lycka är loppisfynd.
Lycka är en bil som klarar besiktningen.
Lycka är Fazers Blå.
Lycka är färger.
Lycka är oöppnad, ny tidning.
Lycka är att få presenter.
Lycka är att förlåta.
Lycka är att ha rötter.
Lycka är så mycket, fast det är litet.
Jag behöver inte mer än så.

Lördag

Blött och halt ute. Janne åkte med fyra fjortisar till stan. Shopping på agendan. Han shoppar knappast så mycket, men fungerar som chaufför och sherpa. Shoppingsherpa.
För övrigt är jag arg. På samhället. På Finnair och andra företag. Ska det få vara så här? Högsta ledningen ska hållas kvar medelst miljonbonusar, medan dom som springer benen av sej för att folk ska må finfint då dom reser från ena stället till det andra, dom ska få mindre betalt? För att rädda företaget. Och för att dom högsta hönsen ska orka vara kvar och leda dom. Vad är det för jävla skit? Varför FÅR det vara så? Varför säjer man sen att "det är kutym", för att säkra en god ledning? Som nån hade skrivit i nån insändare: Snart finns bara ledningen kvar. Men om man skurit ner och inbesparat så in i helvete, vem ska dom då leda? Och om man skurit ner hela personalen, vem ska göra jobbet? Kan högsta höns flyga ett plan? (Höns är dåliga på att flyga, dom flaxar bara hjälplöst och hysteriskt!) Kan dom tänka sej att servera fyllsiga resenärer mera sprit? Torka upp spyor efter dom? Trösta flygrädda människor? Le vackert och vara rara då äckelgubbar nyper dom i baken?
Jaja, jag vet att det inte är så det fungerar, men jag har så svårt att fatta detta effektiverings-, konkurrenskrafts- och lönsamhetstänkande. Jag är en flummig humanist.
Förbannad kan jag bli ändå. På maktbegäret, på exhibitionismen, på att komma fram på bekostnad av andra människor, på Nalle Wahlroos-typer som tror att dom är gud. Hur kan man ens tillåta sånt? Hur kan man ens ge spaltutrymme åt alla dessa psykopatliknande gökar? Va? Nonchalera dom. Kanske dom slutar gapa så småningom om ingen ids lyssna.
Är man en god ledare om man tar emot tre jävla miljoner spänn mot att man hålls kvar på sitt jobb så länge man måste?
Det här samhället styrs tydligen av känslokalla, maktlystna penningstinna företagsledare, snart polar dom ihop med organiserad brottslighet-gänget, dom har ju redan börjat ta över och myndigheterna står och gapar abborrvalsen.... Va? Vi kan ju inte komma åt det?...Lagen säjer inget om sånt? Dom får väl hålla på då....?
Meanwhile skojar dom roliga finlandssvenska unga broilrarna om invandrering och främlingslegioner och andra skojar om feminister och ivriga i sin egen fiffighet fattar dom inte att det finns folk som INTE fattar att dom SKOJAR! Sannfinländarna skojar dom också. Fattar ni inte? SKOJAR! Man får väl SKOJA? Man skjuter ihjäl en nordafrikan på skoj, och sen kan man få medalj. Fast bara på skoj.
Jävligt skojigt. Nä.
Såja, nu är den ilskan utsläppt.
Nu kan jag ta en kopp kaffe och vara nöjd över att jag har ett jobb att ta tjänstledigt från. Jag hoppas verkligen jag hinner bli pensionerad innan det jobbet också flyttar utomlands och bara ledningen blir kvar.

Ja, och sen då?

Gav upp med kaminfan. Dottern kom hem från skolans idrottsdag - första försöket att åka snowbaord verkade inte ha varit nån höjdare. Dit for tjugotvå spänn...Nå, man vet ju inte innan man prövar. Måste ha varit påfrestande i alla fall, för nu ligger hon på soffan och sover!
Satte på kaffet, borde gå ut med hunden. Men det är halt där ute. Och jag är lat. Det hjälper inte, ut måste hon. Och det är väl min tur.
Ofta undrar jag om jag överhuvudtaget sku komma ut om vintrarna om inte hunden fanns? Ja, på sin höjd ut på trappan då. På cigg.
Jag känner folk som inte röker som jämt är krassliga och dessutom elaka!  Och folk som är sportgalna som är ena jävla skitstövlar och har en massa krämpor. Så jag fortsätter med att röka, vara lat och underbart snälla och trevliga jag. Att jag sen förkortar mitt liv med något år kan ju ingen med säkerhet veta. Och ingen av oss lever för evigt. Fräscha, topptrimmade gym-missar och -nissar kan bli under bil i morgon.
Vad är det jag försöker visa här, månne?
Att jag FÅR vara som jag är.
"Passar det inte, så stick", sa min studiekompis Ann från Åland på bred Mariehamnska. "Du ska inte komma här och komma!"
Så skrattade hon som en skata, slängde ena benet över det andra och drog ett djupt halsbloss.
Hon var kul. Var månne hon är nuförtiden?

Kaffe. (och cigg....hihi)

Nystart...

Jaha. Eftersom skrivklådan tycks infinna sej ska jag återuppliva bloggandet. Nu har jag ju nästan glömt hur man gör, men det kommer väl.....
I dag har jag suttit här vid datorn hela dagen, orkar liksom inte göra nåt vettigt.
Kanske man kan se det som vettigt att jag bloggar?
Många andra bloggar ju också, och man blir väl lite inspirerad.
Nu retar den där Jötul-kaminen gallfeber på mej - den VILL INTE låta veden brinna så där nätt och lugnt.

Inget vettigt får jag ur mej heller, så jag får lov att se detta inlägg som en liten uppvärmning bara.