Visst är dom söta? Bilden figurerar på Facebook och får massor av likes, bl.a. av mej. Jag blir alldeles varm om hjärtat!
Det är inte första gången man får se ljuvliga bilder av personer med Downs syndrom. Inte lika ofta som av söta katter, förstås.
Det är väl fint?
Jo. Men.
Alla tycker väl att dessa små troll är söta - men hur många tycker det sen då dom är vuxna och vill leva ett "vanligt" liv som vi andra? Ha jobb, familj, kärlek….? I wonder….Får dom kompisar ? Hittar dom en pojkvän? Får/kan dom skaffa barn? Hur är det med andra personer med funktionsnedsättningar? Varför finns det inga bilder på facebook av dom? Är dom inte söta och "too precious", som det stod i bildtexten? Är inte dom söta och värda allas kärlek? Jag har i alla fall sett väldigt få bilder av söta AD/HD barn, gulliga autister, förtrollande små cp-skadade barn, Praader-Willi-prinsessor, aspergerprinsar osv. Jag vet att såna finns och jag vet att i deras föräldrars och närståendes ögon är dom prinsar och prinsessor (om det nu är så fint att vara kunglig i våra dagar…)precis som dom tjejerna på bilden.
Det blir så himla amerikanskt det där. Samtidigt känns det så…..jag menar, är det bara små Down-barn som ska visas upp som "ja, tänk så söta dom är TROTS att dom är handikappade"?
Jag förstår såklart att det är meningen att man med dessa bilder ska få folk att se att även om man har DS, kan man vara gullig. Att man visst kan tycka om människor som är annorlunda. Att man ska sluta upp med fördomar gentemot handikappade. Fast man får ju inte säja handikappade. Det heter personer med funktionsnedsättning. En lång och krånglig benämning som inte gör det lättare att prata om dessa människor. Är vi så till den milda grad rädda för att kränka någon att vi ständigt måste hitta på nya namn på företeelser? Som att vi förr kallade vargen "ulv" eller "gråben", djävulen var "den onde", för att inte tala om hur många omskrivningar genitalierna har! "Neger" är som att vifta med ett rött skynke, "zigenare" likaså. Frågan är: Är vi mindre fördomsfulla då vi kallar en resande för "rom"? Eller en mörkhyad för "afroamerikan"? Tja, inte tror jag riktigt det. Det blir ett sånt himla hyckleri, tycker jag!
En person med funktionsnedsättning jag känner, ja, för mej har han ett namn och är en person, han får heta Pelle här, fick en dag besök till sina dagliga verksamhet av en svarthyad man, född i Afrika. Mannen jobbade på ett boende och kom och hälsade på i gruppen jag var handledare för. Just då befann jag mej i ett annat rum och hörde att någon ropade på mej. Då jag kom till rummet där Pelle och dom andra befann sej, pekade han glatt på den afrikanske mannen och sa: "Si Skini, här e en neger!" Min reaktion var ju att blixtsnabbt kolla in hur mannen hade reagerat. Men han reagerade inte alls. Konstigt nog? Men jag höll nog andan ett tag……
Fördomar uppstår ofta genom okunskap. Om du känner en afrikan, en rom, en person med funktionsnedsättning eller en ryss ändras ofte din uppfattning. Alla svarthyade har inte tjocka läppar och bred näsa, inte heller är alla gangstas, eller jazzmusiker. Alla romer är inte tjuvar, tiggare eller knivhugger varann. Alla muslimer är inte terrorister, alla svenskar är inte bögar, alla kristna är inte troende, alla japaner ser inte likadana ut, alla homosexuella är inte sexgalningar, alla ryssar är inte ute efter vårt land, alla feminister är inte lesbiska eller stridslystna amazoner eller ens kvinnor, alla finlandssvenskar är inte rika eller röstar på SFP, alla utvecklingsstörda har inte Downs, alla blondiner är inte korkade, INGENTING är svart eller vitt.
Det är nyanserna jag saknar. Alla människor är inte goda alltid. Inte heller onda. Alla är inte gulliga och vackra. Det finns folk man tilltalas av, olika människor kan dras till mej, andra till nån annan. Man kan mötas, acceptera, gå vidare. Eller mötas, vilja lära känna mera, umgås, ha nöje av varann, vara vänner. Man kan försöka tolerera, men man kan inte älska alla. Ett av mina favoritcitat kommer från någon sång av kanske Povel Ramel eller Hasse&Tage: "För alla kan ju inte älska alla här i världen, men särskilt svårt så har jag när det gäller Er…"
Är man en HSP- person som jag och dessutom rustad med ett skört självförtroende är det svårt att känna sej oälskad. Vara den som inte blir bjuden. Den som blir kvar till sist då det ska väljas lag. Den som måste påminna om sin födelsedag, som inte vågar kräva betalt för det den jobbat natt och dag med. Den, vars idéer nån annan tar äran för, den som sen blir så till sej av att få beröm, så den vill gömma sej och som tror att det måste vara ett missförstånd då någon kommer med positiv feedback.
Inte vet jag hur det där nu kan kopplas till bilden med Downprinsessorna. Kanske på så sätt att jag känner en sån medkänsla med dom, för att det känns nästan som att dom utnyttjas. För att vi ska känna oss fördomsfria och toleranta då vi får tycka att fem små tjejer är gulliga FAST dom är utvecklingsstörda. Bläh.
Jag tycker dom är oemotståndliga, för jag VET att många av dessa människor med DS är exceptionellt underbara personer med ett stort, varmt hjärta och dom jag känner har gett mej så mycket äkta kärlek. Precis som alla andra människor, handikappade eller inte, som jag tycker om och vill vara med. Som accepterar mej som jag är.
Tack, Micke, Lotta, Disa, Stig, Patte, Rex, Guntti, Rune&Rune, Mankki, René, Benny och många fler, för att jag fått känna er! <3
