November

Hösten kom och mörkret. 

Jag har blivit pensionär. Invalidpensionär. Det berättigar dock inte till INVA-parkering, eftersom min invaliditet inte sitter i extremiteterna. Men jag har TYÖELÄKEKORTTI, som berättigar till vissa rabatter, t.ex. i Hesabussen. Jag har kortet i plånboken. Det är inklämt mellan IKEA Familykortet och bibbakortet. Tror jag. Jag använder det så sällan, hittills bara en gång. I Hesabussen, på väg till Vanda flygplats. Vi åkte till Frankrike, Helsingfors-Nice-Marseille-Avignon. Jag och Mannen. 

Avignon, därför att jag ville se staden igen, för att jag tillbringade en vecka av min ungdom där 1972, en vecka då jag växte en kilometer. Och jag ville dela det med honom.

Majtankar

ATT FLYGA OCH ATT KRASCHA om och om igen.

https://www.youtube.com/watch?v=eL03lUj89oY

En hel vecka var det frid och fröjd. Kände till och med glädje!

Allt hade ju ordnat sej. 

Sen kom den där dagen då jag började tveka och tappa självförtroendet igen. Igår. Idag. Hur länge denna gång?

Jag är utanför, tror jag, men vet inte om jag vill komma in. Det svider. Det finns alltid någon som syns och hörs mera, som har dom rätta kontakterna, som är snabbare, starkare och som vet hur man tar för sej, som kan ställa in sej hos rätta personer…och som har "tävlingsinstinkt" och kan kräva åt sej mera, mera. Som vet sitt "värde". Och så finns det ju dom där "viktiga" som har sina favoriter som alltid får vara med och alltid blir förlåtna, även om dom är ögontjänare och inte alltid så trevliga mot dom som är "underhuggare". Men så skickliga på att manipulera. Jag har aldrig nånsin klarat mej emot dessa.

Snabbt blir man out om man är som jag. Som inte kan så hemskt bra. Som är för gammal och borde veta min plats. Som inte ordnar jättetrevliga fester och middagar. Som inte vågar ta konflikter och skrika åt folk och skälla ut dom. Som inte fattar att begära ordentliga cash för uträttat arbete. Och ja, visst har jag ju en viss talang, visst. En väldigt ensam talang. Att skriva är ensamt, och man är så hudlös och sårbar då man lämnar över det man skrivit. 

Jag är så über-hyper-megakänslig för minsta aning om att någon kanske inte vill ha mej med och leka, skiträdd för att någon vill ha mej med, men att jag sen ändå inte pallar, för att jag tror att jag får vara med för att man tycker lite synd om mej,…" Story of my life. Att jag måste särbehandlas för att jag är lite bräcklig, liksom.

Andra gör saker bättre, ser bättre ut, städar oftare, syr, stickar, kockar, jobbar effektivt, har bättre öga, bättre smak, bättre idéer och bättre inredning, bättre kondis, bättre bil, bättre saker, bättre ekonomi. Bättre självförtroende.  

Hela mitt liv har gått ut på att längta efter att bli accepterad, att vara "normal". Som andra. Inte den där som är sjuk och konstig. Att försöka kompensera alla mina fel och brister genom att vara snäll, rolig och medgörlig. Inte bråka. Vara snäll. Skriva bra, vara "produktiv".  Ställa upp. Vara flexibel. Uppoffra mej. Bli utan. Ge efter. Förneka att jag VILL eller VILL INTE. Vara fiffig och påläst. Vara i tid. Inte konfrontera.  Inte tänka på hemskheter. Vara en tolerant och klok person. Eller tro att jag är det. Inte bli kränkt, fast nu nån råkar kritisera mej. Går hem och bölar i stället. 

Ibland glömmer jag bort det där. Ibland har jag flyt. Ibland är jag Någon. Det finns en handfull människor som ser bakom det här och förstår hur det är att vara som jag, och som kanske ändå gillar mej. Det är dom som ser mej och ger mejden lilla gnista av mod som håller mej vid liv.

Jag är utled, utled på att att trampa i kvicksand. Utled på att äta mediciner som inte gör mej det minsta lyckligare, bara trött och tjock.

Dessutom är jag skiträdd för att dö. 

Tack och förlåt. 

Vintervitt

 

  


Töväder, dagen lite längre. Ännu är det bara februari. Ska det bli en lång och kylig vår då? Som i fjol, då sommaren kom först vid midsommartiden. 
     Idag vräker snön ner i stora RIKTIGA flingor. Jo jo, ljusare blir det, men också mera att skotta, längre tid innan det smälter. Pessimistisk/cynisk som jag är tycker jag vårarna blir allt längre och sommaren skjuts fram. Sen blir det alldeles väldans sommar, då allt blommar ut och vissnar innan man vet ordet av. Det gäller att passa på och njuta av stunden. Som livet. Ju äldre man blir, desto fortare går tiden och vissnandet sker dag för dag. 
Därför känns det fruktansvärt jobbigt att leva i nuet, eftersom nuet är en tid av osäkerhet, väntan, otrygghet, hopp och förtvivlad. Men skulle man kunna gå framåt, hoppa över nuet och landa i framtiden
- då hamnar man allt närmare slutet. 
     Bakåt vill jag inte heller. Ibland nog, då jag tittar på gamla foton och ser hur mycket slankare jag var, hur sorglös jag kanske var. Eller var jag? Vid närmare eftertanke var jag nog inte alls sorglös. Men dom sorgerna har jag säkert glömt och i morgon har jag kanske glömt dagens förtret. Som nästan uteslutande handlar om pengar och bristen på dessa. Så mycket styrs av dom jävla eurona och som inkomstlöst depressionsfall har jag plötsligt huvudstupa ramlat ner i den lägsta samhällsgropen. Bara att vänta. Blanketter har ifyllts och inlämnats efter många suckar, spring på byråer, mailande och nu senast tiggande om lån av brodern. 
För det tar TID innan besluten görs. Men pengarna, OM beslutet blir positivt, kommer ju retroaktivt! Hurra!
      Men tills dess är det bara att ödmjukt vänta. Under tiden dubbel- och trippelkolla att allt verkligen är rätt ifyllt och inlämnat.
      
Jag har fått ett litet piller till. Som ska göra att jag sover. Jag sover som en stock och drömmer livligt. Inga hemska mardrömmar ändå, och det är skönt. Men min kondition är i botten, svetten rinner och jag flåsar som ett ånglok om jag så bara tömmer diskmaskinen. Ute går det bättre, men nog flämtar jag då också i uppförsbackar. Det finns många uppförsbackar i världen. Men också nerförsbackar, man måste komma ihåg det! Jo, fast är det halt, eller om bilens bromsar t.ex. inte funkar, så är det inte så lätt med dom heller. 

Märker du att för varje positiv, eller ens neutral tanke, finns det ett "men" i mitt huvud? Det är fråga om överlevnad. Det är för att:

OM jag t.ex. blir glad åt att jag har en fastlagsbulle, en med sylt i, en alldeles färsk, och allra helst hembakad, så visst sjutton svänger jag det då också i huvudet. Min tanke blir då: MEN om jag äter den nu, så är den ju slut sen! Buäääää….
Det blir ofta så med annat också i mitt liv. Hit och dit, opp och ner, fram och tillbaka, svart och vitt, Jang och Yin, sol och regn.
För om jag bara låter mej gå helt upp i en positiv syn på livet, så blir jag fruktansvärt besviken om det blir motgångar. Men om det blir motlut i backen så kan jag ju säja : "Ja, jag tänkte väl det" och växla ner till ettan, och trampa vidare. Det går långsamt, men det går på något sätt. Bär det sen av nedåt så kan jag antingen vila och låta tyngdlagen gälla, eller så kopplar jag i högsta växeln och trampar som fan, för att klara nästa uppförsbacke lättare.

Revy blir det snart, men jag står inte på scenen. Vemodigt men skönt. Knappast blir det någon sommarteater heller för mej, jag tror det inte finns nån roll för en fet gammal käring där i år. Men då kan jag istället kanske skriva mera och vistas ute på en ö och äta och sova och sitta och se på sjön…  

New year, same shit.

 2015

Nu ska man vänja sej vid att skriva 2015. Nuförtiden får jag skriva datum och årtal ganska ofta på diverse olika blanketter. Och jag är förbannat trött på blanketter. Siffror, utdrag, bilagor dokument, intyg, ansökningar, papper, papper, papper. Man borde vara glad och tacksam för att vi har sociala förmåner och skyddsnät. Men vi betalar ett ganska högt pris, vi gamla som hör till dom stora efterkrigskullarna. Dagens unga vuxna har nämligen hittat på att skylla oss för att ta brödet ur munnen på dem. Vi har inte betalat in tillräckligt till våra pensioner! Så nu ska dom bli tvungna att pröjsa våra höga pensioner! Stackrarna. 

Jag har blivit en gnällkäring. Jag förfasar mej över dagens ungdom. Jag hör inte syrsorna längre. Jag saknar tiden då man inte hade TV och använde hästar i jordbruket och idkade högläsning och julen var som i Fanny och Alexander... 

Folk ser antagligen mej som en hopplöst gammal tant, som inte alls hänger med i nånting. Ska inte ha Instagram. Inte iPhone. Det passar inte. Tanter ska enligt tradition ha handväska och hatt. Och trådtelefon.

Vill nån av oss börja märka att vi egentligen är rätt lika våra mammor? Vill nån av oss bli gamla och inte höra syrsorna? Inte för att syrsorna låter så himla ljuvligt, men då man vet att det är ett ålderstecken. Vill nån av oss bli gråhåriga och styva i knäna? 

Vill nån av oss se hur huden blir rynkig och hängig och synen blir svagare? 

Det är ju bara det yttre skalet.

Jag har nångång sagt att jag inte är rädd för att åldras. Nå nej, inte är jag direkt rädd, men jag tycker heller inte att det är särskilt roligt. Det bästa är väl att man inte har mens längre.

Och att man har barn och barnbarn.

Men inte dygnen runt, för nuförtiden orkar jag inte som förr.

Sorg känner jag. Sorg för att det är så oåterkalleligt. Det går bara inte att få tillbaka en endaste jävla dag. Inte en sekund. 

Och döden. 

Jag drömmer om min mamma nästan varannan natt. 

Det är så mycket jag ville fråga.

Jag vet inte om jag tror att vi ses sen, efter döden.

Hur känns det att dö?

Ibland tänker jag på det. Att det kanske är skönt?

Om man råkar riktigt illa ut finns det ju som ett alternativ. Eller om det blir krig och fascism och utrensningar och sånt.

Folk gick ju kring med giftampuller i fickan under förra kriget också. Just in case, liksom. Om man löpte risk att bli torterad, t.ex. eller om man hamnar på koncentrationsläger….

Muntra tankar på kvällen, årets första dag. Jag hoppas verkligen jag hittar mej själv snart. Att jag får åldras i fred utan att behöva fylla i en jävla massa blanketter och springa från byrå till byrå till poliklinik till byrå till läkare till apoteket och sen fylla i fylla i och fylla i, bifoga bifoga bifoga. Och vänta. "Ert ärende behandlas inom kort. Återkom när löken blommar eller senare." "Tyvärr måste vi meddela att Er ansökan har avslagits." 

 Om jag jobbar tills jag blir 68 år är pensionsbeloppet lite på 200€ högre än om jag slutar vid 63. Fem år till och få 200€! Wow! Vem vet ens om man lever sen mera?

Nej, inte klaga, var glad och tacksam för att vi har ett tryggt socialt system.

Tack då.