Att vara med sej själv kan vara en stor utmaning. Om man är ensam hemma är det oundvikligt. Ja, nå, hunden kan man ju se som en sorts sällskap, och en sån tvingar ju ut en på hälsosamma promenader i friska luften i ur och skur, men några terapeutiska samtal kan man inte föra med en hund. Det blir nog bara en monolog.
Att vara "själv"i Sverige är också att vara ensam.
Att vara sej själv nog kan vara en fin egenskap, eller så inte. Det kan också ses som själviskhet, vilket är ett ord med en lite negativ klang. Självförtroende ska man ha, och en sund självkänsla tar en långt i livet. Om man är självsäker blir man inte nertrampad, om man är självständig klarar man sej alltid. Självupptagen ska man dock inte bli. Osjälvisk, men med självkänsla och självförtroende, så ska man vara. Och lite, lite självuppoffrande för syns skull. Men alltid sej själv, den man ÄR!
Jag blir en helt annan person då jag är ensam. Inte vet jag om det är mej själv jag är då, men antagligen. Jag vet bara att jag är en trevligare person om jag har nån att vara med. Är jag då mej själv? VEM är JAG själv?
Ibland, eller ganska ofta, är jag en sur människa. Besviken, uppgiven och full av självförakt. Min halvbror sa att jag alltid har varit ett "ynk" och en bortskämd unge.
Det lustiga med hans analys av min personlighet är att han inte har ringaste aning om vem eller hurdan jag är. Han känner inte mej och jag känner inte honom. Vi har aldrig levt under samma tak. I samma veva kan han sen säja att jag har intelligens och kreativitet och att jag borde ha utnyttjat det och aldrig börjat jobba med ett sånt tungt, dåligt betalt och oinspirerande jobb, då jag en gång kunde ha blivit nånting mycket bättre. Det har han kanske rätt i, visst….
Nå, han kunde ju ha stöttat mej i mitt yrkesval då, medan jag hade en liten gnutta självförtroende kvar och var övertygad om att jag skulle bli konstnär. Men då småflinades det åt mej och sades att jag skulle skaffa mej ett riktigt jobb och att man måste ha talanger för att bli konstnär. Vad trodde jag riktigt om mej själv? Att jag hade nån talang, kanske?
Jo, ett ynk var jag väl då jag inte stod på mej. Men jag hamnade ändå i en bransch som hjälpte mej att reparera självförtroendet lite grann. Ett jobb som dom där hemma och brorsan sa att dom "aldrig skulle klara av". Men det gjorde jag!
Nu med facit på hand inser jag att det är som det är. Nu är det försent att bli konstnär, försent att stå på sej och försent att byta bransch. Jag kan väl bara skylla mej själv.
När jag var liten och sa, som alla barn i en viss ålder att jag "kan själv" eller "vill själv", skrattade mamma och sa "själv sket ner sej" eller "Hör du, din vilja sitter i min förklädesficka".
Sitter jag"själv"fortfarande i någons ficka, eller? Just nu sitter jag i depressionens ficka och den är djup, kan jag lova. Men sakta håller jag på och krafsar ett litet hål i bottnen på fickan. Riktigt själv. För jag har en jävla massa talang och kan egentligen vad som helst, bara jag får omge mej med rätt sällskap.
Jag är tacksam för alla vänner som bara kommer, hör av sej och vågar träffa mej och som vet att jag nog är samma gamla "själv"som innan stora D drabbade mej, bara lite mera vilsen, ensam och ynklig.
Tacksam är jag också för min skrivförmåga som gör att jag får ur mej allt det här som jag har svårt att förklara.
