Jag saknar den äldre generationen. Jag saknar tryggheten i att ha nån som är äldre och klokare än jag. Jag saknar min mamma och pappa. Jag har så många frågor som bara dom kunde ha svarat på. Då jag är osäker, ledsen eller lycklig skulle jag vilja dela det med nån som har en lång historia bakom sej. Nu är det jag som är äldst i familjen. I den närmaste kretsen. Kan ni förstå det, ni som är vuxna, men har föräldrarna kvar? Den där förbehållslösa kärleken som det talas om. Att alltid duga. Att vara viktigast. Föräldralöshet är ledsamt också som vuxen.
Inte var dom några perfekta människor. Tvärtom. I en viss ålder såg jag bara felen. Dom var hopplöst gamla och insnöade och höll mej i alltför strama tyglar. Så jag revolterade, trotsade, ljög och smet. Men hela tiden fanns vetskapen om att jag inte kommer att bli förvisad, utkörd, utfryst. Jag kommer att få skäll, kanske en örfil, kanske hemarrest eller utebliven veckopeng (som jag drygade ut genom att stjäla småpengar ur mammas börs, förlåt, mamma!), det visste jag. Jag tyckte min mamma var en riktig lantis, gammal och ful, jämförde henne med kompisarnas moderiktiga Åbomammor. Allas mammor var inte eleganta och chic, men det var dom jag såg.
Pappa var alltid sjuk, hängde inte alls med i nutiden och dessutom var han om möjligt ännu strängare än mamma och var så himla rädd att jag skulle börja slå
mej i sällskap med pojkar. Pffft. Som om jag inte visste hur man skulle leva! Det vet ju varenda tonåring.
Mamma hade migrän varje veckoslut. Jag kände ingen som helst empati. Pappa åkte ofta in på sjukhus, än var det hjärtat, än benbrott, än den reumatiska febern. Jag minns en gång då jag kan ha varit 15-16 år gammal och var med och förde honom till ÅUCS. Han låg i korridoren på en bår och sa att han knappast kommer hem mera. Så sa han: "Ja, jag har väl nog inte varit nån så väldigt bra pappa". Jag visste inte vad jag skulle säja - mumlade nånting om att visst var han det, men var så chockad så jag inte fick något vettigt ur mej...men jag glömde det aldrig.
För jag älskade ju honom mera. Mamma var mamma, men vissa saker förlät jag henne aldrig. Och hon hade hårda händer. Hon hade sagt att det hade varit bättre att jag inte blivit född. Hon hade kallat mej slampa då jag köpte mitt första läppstift och blev fast. Mina kompisar hade lov att köpa. Och råd. Hon knuffade mej mot bokhyllan och kallade mej slampa. Hon var i klimakteriet och allt jag minns från den tiden är att hon var ständigt arg och hade huvudvärk. Hon låg på sjukhus en tid för att få reda på varför hon hade denna eviga huvudvärk. Jag älskade och hatade henne. Men hon fanns där.
Nu finns ingen av dom kvar.
Ännu för något år sen fick jag impuls att ringa henne varje gång det hade hänt något speciellt. För hon ville alltid veta. Glädjeämnen och sorg. Allt delade hon med mej. Men sen hejdade jag mej, för hon fanns ju inte mer..
Ibland var hennes kommentarer inte direkt uppmuntrande. Speciellt inte de sista åren hon levde. Då yngre sonen föddes och jag ringde för att berätta att det blev en pojke, ropade hon : "Kanonmat! Nej, sku det nu ha varit en flicka!" Jag vet inte varför hon tyckte så. Alla andra var glada för att det var just den här pojken som kom. Då jag ringde för att berätta att dottern var på väg, 10 år senare, var hon redan lite dement och svarade att jag borde "ta bort det". Jag var för gammal, tyckte hon.
Hon hann aldrig se dottern. "Rätt åt henne" tänkte jag i mina svartaste stunder.
Pappa dog 1982. Han hade alltid varit sjuk. Inte var han särskilt meddelsam heller. Tyst och snäll. En man med ett spännande liv bakom sej. Han ville aldrig berätta sjömanshistorier, bara små brottstycken fick man höra. Om nån gubbe "me gröna galjaasen ju sii" och så fick jag se då han snickrade och splejsade trossar till motorbåten. Men han sa aldrig att jag var i vägen. Jag var aldrig fel då jag var med honom. Överbeskyddande var han, men menade säkert bara väl.
Jag saknar honom. Jag skulle unna mina barn en morfar som han! Jag skule vilja titta i fotoalbumen med honom och be honom berätta vem dom var, gubbarna som stod med honom på däck på s/s Juno.
Jag skulle vilja att han berättade om min farmor och farfar. Olivia och Viktor "Iso-Vihtori". Vem var dom? Jag skulle vilja berätta att han härstammar från släkten Fleming - det hade han skrattat gott åt!
Mamma, henne saknar jag också. Fast på ett annat sätt. Kanske jag hade velat visa henne att jag minsann kan och har rätt att vara precis den jag är och inte en blek skugga av min grandiösa storebror. Halvbrodern. Den duktige med vassa armbågar och Karriär. Som blev något. Som jag alltid krupit för.
Lillasyster....
