Degraderad

Igår var en underlig dag. I en vecka har jag varit rädd för den dagen. Det var dags för diskussion om vad som händer efter att sjukledigheten tar slut. 

Förutom att jag enligt min gullige bror har och har alltid haft "ett svagt huvud" var det jobbet som slutligen knäckte min hälsa. Som människa är jag inte helt out, ännu, men ibland verkar det som om folk tror att en depressiv människa är dum i huvudet också.

Som stödåtgärd för att återgå till arbetet är det arbetsgivarens skyldighet att erbjuda alternativ. Jag hade redan i ett tidigt stadium sagt att jag inte klarar av att "vårda" människor och att oron på enheten tröttade ut mej och jag hade börjat undvika dem jag skulle handleda. Att jag inte vill jobba med människor.

Så jag fick erbjudande om att kanske föra över och sortera arkivet från gamla till nya administrationen. Som arbetsprövning. Jag skulle inte behöva vara orolig, för i den gamla byggnaden, där arkivet finns, finns inga människor. Som plåster på såren sades det att det är ett jobb som inte vem som helst kan göra. Det är fråga om känsligt material. Och då skulle jag få pengar från instans A och en del från instans B och så skulle jag kunna ansöka om understöd härifrån och därifrån och fan vet vad. Okej. Jag har ju redan i samband med att jag undertecknat mitt avtal lovat iaktta tystnadsplikt. Så jag borde ju vara lämplig. Man kunde nästan lova mej ett arbetsrum, till och med! Wow! 

Det där arkivet är inte litet. En del av det ligger i något som påminner om en betongbunker, där det rinner vatten längs väggarna, och den gamla administrationsbyggnaden har väl dålig inneluft och ska antagligen rivas. Där finns ju många arbetsrum lediga! Kanske jag t.o.m. kunde få Högsta Chefens f.d. rum! Åååh! Tänk att sitta där och känna sej viktig! Jag borde nog vara tacksam. För att bli anförtrodd. För att det erbjuds alternativ. För att man bjuder till och stöder. Jo, jag vet, man gör vad man kan. Och man MÅSTE få folk tillbaka i arbetslivet, så man får in skattepengar. Inte för att göra oss friskare och lyckligare. Nå, man betalar nog högre skatt på sjukdagpenningen, kan jag berätta.

Först fattade jag nog inte riktigt innebörden i detta. Ödmjuka lilla jag. Osäkra lilla jag. Auktoritetsrädda lilla jag. Som är så van att bli serverad skit under hela mitt liv, så jag tror att jag måste svälja snällt utan att ens tugga. Lyckligtvis har jag tid att fundera. Först skulle det ju kollas om man kan vänta till januari, då min sjukledighet är slut. Det betyder tre månaders vånda för mej. Tre månader att vela hit och dit och inte somna om kvällarna? Och NEJ, jag vägrar ta ångestdämpande piller. Nej jag VILL inte bli arkivråtta. Från att en gång till och med varit föreståndare och med 35 års arbetserfarenhet ska jag degraderas till någon, som man nu måste placera nånstans, för att man måste.

För att jobbet sugit ur mej all must? För att jag blev sjuk? För att jag gett halva livet till detta jobb? NEJ! Jag VILL INTE!

"Du är inte den enda som är på arbetsprövning". "Vi har många nu".Varför det, månne? Varför dukar folk under?

Sorry, men jag vill inte sortera papper. Det är inget som får mej att må bättre. Jag sväljer inte detta.

 VAD ska jag göra? Ta ångestdämpande och finna mej i mitt öde? 

Nu behöver jag dej, kraftdjur, Lynx Lynx!

JAG VILL JU BARA KÄNNA NÅNTING.

Sommaren är snart slut. Av gammal vana knyter det sej i magen, i måndag skulle troligen semestern vara slut, ifall man sku ha semester. Jag är nu sjukledig till årets slut.

Men ändå knyter det sej i magen.Hur ska vi klara oss - ena långtidssjukledig och den andra arbetslös? Jag har grubblat så mycket på det här nu i flera månader. Istället för att slippa alla bekymmer och få vila hjärnan och bli frisk, ska jag leva på nånting som är under existensminimum.

Har varit hos psykiater för första gången som patient. Det var intressant. Hon hade också ett Kleenexpaket på skrivbordet. Det behövdes, för hon frågade om såna saker. Hon frågade frågor som ingen tidigare frågat, vilket gjorde mej så förvånad, och jag tyckte det var skönt. Att nån frågar. Då man inte orkar berätta. Kommer inte ihåg det väsentliga, kanske. Orkar inte.

Psykiatern skrev ett utlåtande. Jag fick en egen kopia hemskickad senare. Jag måste googla på ordet "anhedoni". Det betyder att man liksom varken känner lycka eller sorg. Allt är liksom "ihan sama". Som då jag stod på scenen efter premiären och tog emot blommor och applåder. Det borde ha känts fantastiskt. Där stod jag och log och kramade om folk, tackade och lyste. Men det var inte jag. Jag stod bredvid och var tom. Tänkte att, nå, det hör ju till att man får blommor och blir avtackad och allt det där.Fast jag VET att det var jag som skrev den där pjäsen, jag har gjort nånting som inte vem som helst kan, jag har fått en massa rosor för den, av månniskor som jag VET att verkligen menar det. Men ändå är jag nästan säker på att jag inte förtjänar det i någons ögon. Att nån tyckte den var skit, pjäsen. Att jag tror att jag är nånting. Fast jag inte borde. Demonerna flaxar som nattfjärilar i ansiktet på mej och förstör mina svaga, ynkliga stunder av stolthet och lycka. Jag har inte ens vågat känna stolthet över vad jag åstadkommit. Man ska först och främst ge credits åt andra, teamet, ensemblen, gruppen, gänget, staden, fosterlandet, Gud, Allah, samhället, turen, stödtrupper, familj, chefer, nämnder, karma, Fru Fucking Fortuna. Inte ska man skryta. Man ska vara så satans ödmjuk. Och osjälvisk.

Det är jobbigt att veta detta om sej själv. Att man inte "får" tycka att man är bra. Att alla måste tycka om en, aldrig, aldrig hamna i onåd, kantänka. Hur i helvete har jag hamnat i onåd hos mej själv? Och det är jobbigt att vara så "lugn och jämn i humöret". Jag vill inte. Jag vill vara frisk så jag slipper leva i en gråzon, där jag inte kan känna eufori, där jag kan vara på en fest utan att gäspa och känna mej utanför. Som om jag var en tråkmåns. Men då jag inte KAN vara riktigt, riktigt glad och uppsluppen. Kanske det beror på medicinerna, kanske det är min sjukdom? Inte vet jag. 

Jag glömmer saker. Glömmer namn, ord, vad jag sa nyss, vad jag var på väg att hämta. Om nån frågar mej något, glömmer jag ibland vad hen frågade, medan jag svarar, och trasslar in mej i resonemanget. Pinsamt.

Kämpar hårt med läsandet. Har nästan läst ut Woodstockboken jag fick av en vän.Men det är en månad sen jag öppnade den. Läser tre-fyra rader och sen vet jag inte vad jag just läste. Jag sörjer över det. Jag har en massa böcker som väntar. 

Till havet längtar jag. Att ligga och dåsa på ett båtdäck och somna till kluckande vågor, måsskrik och vind.

Till Attu längtar jag. Att tända ett ljus och låta skuggorna bli till bilder. Att vakna till svalornas gälla skrik och springa på tuppen i daggvått gräs. Att få stanna kvar en söndag kväll då alla andra åkt därifrån, att promenera till stranden och hoppa till då en älg plötsligt brakar iväg in i skogen, att lyckas få eld i spisen, att helt ensam få bada bastu och helt ensam få doppa sej i Albins strand. Att bli rodd ut till Smöröga, eller Labbholmen, att sitta på världens högsta berg, Kockoberget, och spana ut över holmarna. Att åka bil till Porten och köpa glass och mjölk. Att läsa urgamla tidningar. Att ta en tupplur medan klockan tickar tryggt på väggen och en fluga surrar i fönstret. Att dricka ordentligt porokaffe. Att diska i tvättfat i varmvatten som burits in från brunnen och värmts på spisen. Att stänga mobilen och inte vara anträffbar. Att vänner kommer på överraskningsbesök. Att gå runt med barnbarnet och berätta om då fammo var liten. 

Smultron och huggormar.

Mattvätt och bromsar.

Jordkällare och spindlar.

Vedlider och svalor.

Svampskog och älgar.

Stranden och tång.

Havet och vinden.

Jag och Attu.

Ett halvår har gått

Ett kort inlägg: Ovan ser ni var jag vistas mestadels just nu. Orkar inte mycket mera. Men detta är min livslina. Om jag inte hade detta skulle jag väl sjunka ner i mörka hål. Det gör jag ändå, nästan varje dag dyker jag ner i misströstan och oro för hur det ska gå med alltihop. Att jag har tappat kontakten med nästan alla arbetskamrater känns också underligt - det gör det ju ännu svårare att återvända till jobbet. Jag önskar at jag kunde, orkade, ville fortsätta jobba, men varje gång jag tänker tanken till slut får jag en känsla av att någon tar struptag på mej. Hjärtat bultar vilt och jag måste sätta mej ner. 
Jag kan inte lösa andras konflikter. Jag kan inte låta nån komma innanför min säkerhetszon. Inte vara nära energitjuvar. Inte vara tvungen att prestera. Inte använda mej själv som arbetsredskap längre. Inte känna mej tillräckligt duktig. Inte orka vara duktig. Inte hinna med. Inte pressas mera. Inte känna mej fel. Inte känna att andra pratar om mej då jag inte är där. Vad säjer dom?  

Hur orkar jag då repetera och spela teater, undrar säkert nån. Inte vet jag. Jo, för dom människor jag träffar i den kretsen klarar själva av sina liv. Dom begär inget av mej. Jag behöver inte vara ett dugg pedagogisk. Jag får bara vara jag och min rollfigur. Sen går jag hem och vet att jag bara behöver vara med mej själv och mina närmaste. Jag får sova ut på morgonen om jag inte får sömn av någon orsak.
Jag får skratta och spektakla mej om jag vill och jag behöver inte föregå som något exempel.  Jag träffar månniskor som brinner för samma sak, som är kreativa och humoristiska, självironiska och modiga, dom ger mej helt enkelt lust att uppleva också morgondagen. Det är det jag behöver. Och att få höra att det jag gjort är bra, att den jag är är bra. Att jag får göra det jag vill och orkar och bara det.

Så är det.

Att få vara prinsessa eller inte.

Visst är dom söta? Bilden figurerar på Facebook och får massor av likes, bl.a. av mej. Jag blir alldeles varm om hjärtat! 

Det är inte första gången man får se ljuvliga bilder av personer med Downs syndrom. Inte lika ofta som av söta katter, förstås.
Det är väl fint?
Jo. Men.

Alla tycker väl att dessa små troll är söta - men hur många tycker det sen då dom är vuxna och vill leva ett "vanligt" liv som vi andra? Ha jobb, familj, kärlek….? I wonder….Får dom kompisar ? Hittar dom en pojkvän? Får/kan dom skaffa barn? Hur är det med andra personer med funktionsnedsättningar? Varför finns det inga bilder på facebook av dom? Är dom inte söta och "too precious", som det stod i bildtexten? Är inte dom söta och värda allas kärlek? Jag har i alla fall sett väldigt få bilder av söta AD/HD barn, gulliga autister, förtrollande små cp-skadade barn, Praader-Willi-prinsessor, aspergerprinsar osv. Jag vet att såna finns och jag vet att i deras föräldrars och närståendes ögon är dom prinsar och prinsessor (om det nu är så fint att vara kunglig i våra dagar…)precis som dom tjejerna på bilden. 
Det blir så himla amerikanskt det där. Samtidigt känns det så…..jag menar, är det bara små Down-barn som ska visas upp som "ja, tänk så söta dom är TROTS att dom är handikappade"? 

Jag förstår såklart att det är meningen att man med dessa bilder ska få folk att se att även om man har DS, kan man vara gullig. Att man visst kan tycka om människor som är annorlunda. Att man ska sluta upp med fördomar gentemot handikappade. Fast man får ju inte säja handikappade. Det heter personer med funktionsnedsättning. En lång och krånglig benämning som inte gör det lättare att prata om dessa människor. Är vi så till den milda grad rädda för att kränka någon att vi ständigt måste hitta på nya namn på företeelser? Som att vi förr kallade vargen "ulv" eller "gråben", djävulen var "den onde", för att inte tala om hur många omskrivningar genitalierna har! "Neger" är som att vifta med ett rött skynke, "zigenare" likaså. Frågan är: Är vi mindre fördomsfulla då vi kallar en resande för "rom"? Eller en mörkhyad för "afroamerikan"? Tja, inte tror jag riktigt det. Det blir ett sånt himla hyckleri, tycker jag!
En person med funktionsnedsättning jag känner, ja, för mej har han ett namn och är en person, han får heta Pelle här, fick en dag besök till sina dagliga verksamhet av en svarthyad man, född i Afrika. Mannen jobbade på ett boende och kom och hälsade på i gruppen jag var handledare för. Just då befann jag mej i ett annat rum och hörde att någon ropade på mej. Då jag kom till rummet där Pelle och dom andra befann sej, pekade han glatt på den afrikanske mannen och sa: "Si Skini, här e en neger!" Min reaktion var ju att blixtsnabbt kolla in hur mannen hade reagerat. Men han reagerade inte alls. Konstigt nog? Men jag höll nog andan ett tag……

Fördomar uppstår ofta genom okunskap. Om du känner en afrikan, en rom, en person med funktionsnedsättning eller en ryss ändras ofte din uppfattning. Alla svarthyade har inte tjocka läppar och bred näsa, inte heller är alla gangstas, eller jazzmusiker. Alla romer är inte tjuvar, tiggare eller knivhugger varann. Alla muslimer är inte terrorister, alla svenskar är inte bögar, alla kristna är inte troende, alla japaner ser inte likadana ut, alla homosexuella är inte sexgalningar, alla ryssar är inte ute efter vårt land, alla feminister är inte lesbiska eller stridslystna amazoner eller ens kvinnor, alla finlandssvenskar är inte rika eller röstar på SFP, alla utvecklingsstörda har inte Downs, alla blondiner är inte korkade, INGENTING är svart eller vitt.
Det är nyanserna jag saknar. Alla människor är inte goda alltid. Inte heller onda. Alla är inte gulliga och vackra. Det finns folk man tilltalas av, olika människor kan dras till mej, andra till nån annan. Man kan mötas, acceptera, gå vidare. Eller mötas, vilja lära känna mera, umgås, ha nöje av varann, vara vänner. Man kan försöka tolerera, men man kan inte älska alla. Ett av mina favoritcitat kommer från någon sång av kanske Povel Ramel eller Hasse&Tage: "För alla kan ju inte älska alla här i världen, men särskilt svårt så har jag när det gäller Er…"
Är man en HSP- person som jag och dessutom rustad med ett skört självförtroende är det svårt att känna sej oälskad. Vara den som inte blir bjuden. Den som blir kvar till sist då det ska väljas lag. Den som måste påminna om sin födelsedag, som inte vågar kräva betalt för det den jobbat natt och dag med. Den, vars idéer nån annan tar äran för, den som sen blir så till sej av att få beröm, så den vill gömma sej och som tror att det måste vara ett missförstånd då någon kommer med positiv feedback.

Inte vet jag hur det där nu kan kopplas till bilden med Downprinsessorna. Kanske på så sätt att jag känner en sån medkänsla med dom, för att det känns nästan som att dom utnyttjas. För att vi ska känna oss fördomsfria och toleranta då vi får tycka att fem små tjejer är gulliga FAST dom är utvecklingsstörda. Bläh.

Jag tycker dom är oemotståndliga, för jag VET att många av dessa människor med DS är exceptionellt underbara personer med ett stort, varmt hjärta och dom jag känner har gett mej så mycket äkta kärlek. Precis som alla andra människor, handikappade eller inte, som jag tycker om och vill vara med. Som accepterar mej som jag är.

Tack, Micke, Lotta, Disa, Stig, Patte, Rex, Guntti, Rune&Rune, Mankki, René, Benny och många fler, för att jag fått känna er! <3

Om själv.

 Att vara med sej själv kan vara en stor utmaning. Om man är ensam hemma är det oundvikligt. Ja, nå, hunden kan man ju se som en sorts sällskap, och en sån tvingar ju ut en på hälsosamma promenader i friska luften i ur och skur, men några terapeutiska samtal kan man inte föra med en hund. Det blir nog bara en monolog. 

Att vara "själv"i Sverige är också att vara ensam.

Att vara sej själv nog kan vara en fin egenskap, eller så inte. Det kan också ses som själviskhet, vilket är ett ord med en lite negativ klang. Självförtroende ska man ha, och en sund självkänsla tar en långt i livet. Om man är självsäker blir man inte nertrampad, om man är självständig klarar man sej alltid. Självupptagen ska man dock inte bli. Osjälvisk, men med självkänsla och självförtroende, så ska man vara. Och lite, lite självuppoffrande för syns skull. Men alltid sej själv, den man ÄR!

Jag blir en helt annan person då jag är ensam. Inte vet jag om det är mej själv jag är då, men antagligen. Jag vet bara att jag är en trevligare person om jag har nån att vara med. Är jag då mej själv? VEM är JAG själv?

Ibland, eller ganska ofta, är jag en sur människa. Besviken, uppgiven och full av självförakt. Min halvbror sa att jag alltid har varit ett "ynk" och en bortskämd unge.

Det lustiga med hans analys av min personlighet är att han inte har ringaste aning om vem eller hurdan jag är. Han känner inte mej och jag känner inte honom. Vi har aldrig levt under samma tak. I samma veva kan han sen säja att jag har intelligens och kreativitet och att jag borde ha utnyttjat det och aldrig börjat jobba med ett sånt tungt, dåligt betalt och oinspirerande jobb, då jag en gång kunde ha blivit nånting mycket bättre. Det har han kanske rätt i, visst….

 Nå, han kunde ju ha stöttat mej i mitt yrkesval då, medan jag hade en liten gnutta självförtroende kvar och var övertygad om att jag skulle bli konstnär. Men då småflinades det åt mej och sades att jag skulle skaffa mej ett riktigt jobb och att man måste ha talanger för att bli konstnär. Vad trodde jag riktigt om mej själv? Att jag hade nån talang, kanske?

Jo, ett ynk var jag väl då jag inte stod på mej. Men jag hamnade ändå i en bransch som hjälpte mej att reparera självförtroendet lite grann. Ett jobb som dom där hemma och brorsan sa att dom "aldrig skulle klara av". Men det gjorde jag! 

Nu med facit på hand inser jag att det är som det är. Nu är det försent att bli konstnär, försent att stå på sej och försent att byta bransch. Jag kan väl bara skylla mej själv. 

När jag var liten och sa, som alla barn i en viss ålder att jag "kan själv" eller "vill själv", skrattade mamma och sa "själv sket ner sej" eller "Hör du, din vilja sitter i min förklädesficka". 

Sitter jag"själv"fortfarande i någons ficka, eller? Just nu sitter jag i depressionens ficka och den är djup, kan jag lova. Men sakta håller jag på och krafsar ett litet hål i bottnen på fickan. Riktigt själv. För jag har en jävla massa talang och kan egentligen vad som helst, bara jag får omge mej med rätt sällskap. 

Jag är tacksam för alla vänner som bara kommer, hör av sej och vågar träffa mej och som vet att jag nog är samma gamla "själv"som innan stora D drabbade mej, bara lite mera vilsen, ensam och ynklig. 

Tacksam är jag också för min skrivförmåga som gör att jag får ur mej allt det här som jag har svårt att förklara.

En stund av stilla förtröstan. Men bara en stund?

En grå dag. Bach:s sviter för cello passar bra. Ändå känner jag en sorts försiktig glädje. Eller är jag avtrubbad av medicinen? Hur som helst, just nu i denna stund finns en sorts lugn, en tillit till livet, kanske? 

Jag försöker leva i den här stunden så länge den varar. 

Min Mårbackapelargon blommar.

Hundklorna klippta.

Brasan sprakar.

Deklarationen är klar.

Vi har ny bollgrill.

Jag är inte ensam hemma (har blivit svårt att vara ensam)

Spotify.

Sommarpjäsen är klar.

Jag har underbara vänner.

Min familj. Utan den är jag ingenting.

Massor av minnen dyker upp.

Hunden sover förnöjd.

Jag orkar lite mera med mej själv idag.

Jag har saker att se fram emot.

Jag lyckas stundvis skuffa bort ångesttankar.

Musik.

Färger.

Bilder.

Värme.

Kärlek, vänskap, tillit.

Planer, framtid.

Attu.

Facebook, som låter mej ha kontakt med folk.

Janne som orkar……

Tack.

Sådärja. 

Där fick jag till en lista på saker som ger mej kraft att klara ännu en dag.

Framtiden och hur den ska bli orkar jag inte tänka på. 

Jag behöver inte göra det.

Jag har lov att inte orka.

Jag får vara svag.

Det gjorde väldigt ont då en av mina vänner  skrev "Det är inte alls synd om dej" på fb. Skämtade du månne? I så fall räckte inte min humor till, jag förstod inte skämtet.

Nej, det är inte mera synd om mej än om andra med depression. Det finns människor som har det mycket värre, människor svälter ihjäl, lever i krigshärjade länder, har cancer, dör osv. Jag vet.

Men min smärta är min, vår fattigdom är vår, min svaghet är min, mitt helvete är mitt, och du min vän, har och har haft ditt eget. Men du behöver inte avgöra när eller om det är synd om mej. Sällan har det hjälpt någon människa att man tycker "synd om". Just drop it!

Det behövs väldigt lite att få mej ur balans och det där var en sån sak. Jag har grubblat på det i ett par veckor nu, tror jag.

Jag har också grubblat över andra personer som jag har sett som människor som står mej ganska nära, men som jag har tagit miste på. 

Men så finns ju ni, kära människor som inte räds en sån här ynkrygg som backar ur i sista minuten, som inte själv kan ta kontakt och som ibland inte ens svarar i telefon. Tack till er. Tack och förlåt.

Tröttnade på Bach och övergick till Mark Knopfler.

Ett steg framåt och två bakåt.

Många veckor har gått. Det har varit bra dagar och sämre dagar. Förra veckan mådde jag plötsligt bra en morgon då jag vaknade. Det höll i sej i exakt fyra dagar. Jag var redan beredd att tänka på att återvända till jobbet. Eller var det för att jag plötsligt stod inför det faktum att jag snart varit sjukledig i 60 dagar, varefter lönen ska sjunka och jag skulle få 60% av lönen. 60% av min halvtidslön? Hur i helvete ska det gå? Jag mår illa vid blotta tanken. Mannen har halvtidslön också. 

I hate my life. 

Vi har inte en chans att leva på en halvtids lön och 60% av en annan halvtidslön. 

Är det så här man förväntas komma upp ur sin depression?

Är också irriterad på folk som har läst i nån jävla veckotidning om depression och tror sej veta vad det är och hur man kommer ur den, och sen kommer med sina goda råd om hur man ska tänka och vara. Om man har fått en diagnos har man ju troligen redan konsulterat en yrkesmänniska som vet vad det är fråga om? Och framförallt: Man LEVER den, depressionen. Varje dag. 

Vi är väldigt snabba med sånt. Att veta hur andra ska vara. Det har jag lärt mej i den här processen. Jag har själv syndat många gånger. Fast när det gäller psykiska störningar har jag faktiskt en viss professionell kunskap. Trodde ju inte att det skulle drabba mej, förstås. Få gör det. Men hör och häpna:

Det kan hända just dej!

Då hjälper det föga att nån "facebookvän"definierar begreppet "depression" för dej.

Man får inte heller oroa sej över världsläget, inte tycka illa om nånting, inte inte inte inte tänka en negativ tanke! Inte bry sej om det hemska där ute i världen. Man ska bara vara positiv och blunda för allt hemskt. Då blir allt bra. Styrkekram, hjärta, hjärta, smiley. Då ÄR allt bra. Kram. 

Man blir ju mera deprimerad av dessa ständiga krav på att se allting genom rosa brillor? Hur ska det gå för mej som inte KAN tro att jag kan göra vad som helst , bara jag TROR på mej själv? Hur går det för oss som brister i tron på Universums krafter? Hur ska jag nånsin kunna bli lycklig? Hur ska jag göra för att hitta den där tron på att jag nog får/uppnår vad jag ber om? Gissa om jag har försökt? Gissa bara hur mycket jag har försökt meditera, ligga på den jävla spikmattan, affirmera, läsa New Age -böcker, lyssna på självsuggestionskassetter, avslappnande musik, valarnas sång, vargars yl, indianers chants, örnens flykt, rabbla mantror, tänka så satans positivt, älska mej själv, gå på långa promenader, skriva blogg, sitta i kyrkan, gråta, skrika, gått in i mej själv till trygghetsplatsen, gått på psykodrama, gruppdynamik, kommunikationskurser - you name it. Nå? Sen då? Pengarna trillar inte in. Haven't I tried hard enough?

Nu ligger jag här på soffan, mår skit, har medicinbiverkningar, det går runt i huvudet, magen vrider sej i ångest för hur i helvete vi ska få räkningarna och hyran betalda, bensin till bilen, som är så livsviktig för att få in den där enas halvtidslön. Ja, vete fan hur man ska orka. Hur ska man få råd att åka med dottern till Stockholm, som man lovat? Hur ska man ha råd att vara sjuk?

Orka ens tvätta håret. Orka älska sej själv. Orka.

PS!

Intressant (men ledsamt) är också att märka hur vissa av dom man trott var vänner flyr. Man blir liksom en negativ tanke. Smittsam. Kontaminerad med negativ energi. Gissa hur det känns?

Det finns några undantag. Dom som förstår att det är väldigt svårt för mej att ta kontakt, dom som vet att man behöver vänner mest då man mår sämst. Och att jag är samma människa som förr. Tack till er! Ni räddar dagen!

Ännu...

Fortfarande sjukskriven. Att gå tillbaka känns omöjligt. Att göra nånting alls känns omöjligt, men jag tvingar mej själv ut, ut bland folk, tvingar mej att göra sånt som känns bra. Eller som har känts bra innan. Att vara bland folk går bra nån timme. Efteråt är jag totalt utpumpad. Sorlet av människoröster, t.ex. på showpausen då jag är kaffetant, det klarar jag inte så bra. En halv timme max. Att läsa, det som alltid varit min favoritsyssla - det går inte. Jag kan inte koncentrera mej mer än en halv sida. Sen flaxar tankarna iväg till nåt annat. Lysrörsljus irriterar, skrik och gräl ger panik, halvbekanta som frågar och frågar gör mej yr, beröring tål jag inte riktigt heller. Hyperkänslig för oäkthet och illvillighet.

Igår var jag i Logomo då The Voice Of Finland bandades in. Hade en trygg vän bredvid mej och det gick bra. Musik funkar alltid.! Jag glömde bort mej själv, njöt av musiken och av att uppleva hur dessa program kommer till på riktigt.

Idag är jag trött. Mycket trött.

Medicinen har ökats och det kommer att ta tid innan jag märker nån förändring. Det som gör livet lättare är det att det är tillåtet att gråta, vila, vägra och strunta i saker som inte känns ok. Att kunna sova ut på morgnarna, att umgås med dom som känns trygga och som inte kräver. Inte suger energi. Som bara kommer. Dyker upp och pratar en stund. Att gå och få stödsamtal.

Jag är fortfarande jag, men lite dämpad, lite mera oföretagsam. Om jag inte svarar i telefon betyder det bara att jag antingen glömt den nånstans, eller så orkar jag bara inte. Ge inte upp! Skriv ett sms i så fall, men överge mej inte! Om du på riktigt bryr dej, alltså.

Sista kaffetantandet blir det snart. I morgon barnbarnsbesök. En sak om dagen. En sak i slow motion.
Sakta, sakta.

Energiläckage uppdagat.

Hemma i soffan.
Detta är min fjärde dag som sjukskriven. Att det skulle bli så hade jag anat, men inte helt accepterat. Nu vet jag att jag behöver det. Helst skulle jag bara ligga under täcket, men det går inte. Tack och lov för det. För om jag tilläts det skulle jag sjunka så lågt, så lågt.
Depression är diagnosen. Ibland tror jag att hälften av min omgivning har samma problem. Depression är en sjukdom. Det vet ju jag som är utbildad mentalvårdare.
Mentalvårdare kan också insjukna. Olika sorters vårdare och skötare är så empatiska. Vi är empatiska så till den milda grad att vi glömmer att visa empati mot oss själva. Och ingen annan gör det heller i dagens värld. På individnivå, kanske, kanske har vi vänner som visar empati för oss då vi mår skit, kanske anhöriga. Men som grupp är nog vårdpersonalen ganska så utlämnad åt sej själva i detta land. Det var bättre förr, då på åttitalet då det fanns pengar. Jag ha själv upplevt en arbetsplats där det var självklart att personalen fick individuell handledning av nån utomstående handledare. Man fick dessutom själv välja vilken handledare man ville ha! Där kunde man spy ur sej det tunga, det fula och det onda, som ett arbete inom psykiatrin och omsorgen också innehåller. Handledaren lyckades i bästa fall övertyga en om att man är en värdefull yrkesmänniska och en resurs att räkna med och ta på allvar.
Många bekanta, såna som inte känner mej väl, tycker det är väldigt underligt att jag lider av depression.
"Du som är så humoristisk och glad….."
Jag går inte ut bland folk och gråter. Jag håller mej under filten, ensam. Det syns inte utanpå. Det är bara så att jag inte orkar nånting. Bara skriva. Prata med dom bästa vännerna. Jag flyr ganska snabbt ur sociala sammanhang med många obekanta. Eller så flyr jag in i rollen "glad och humoristisk". Men börjar läppen darra, gömmer jag mej.

Gammalt träd,  Attu Storstrand. 

Läppen darrar för ofta nuförtiden. Tårar rinner också, men inte så ymnigt. Som om ögonen var torra.
Klarar inte motgångar, krav eller kritik. Får snabbt nog av hurtiga tips och fiffiga råd. Mår lite illa av medicinen nu i början. Livrädd för hemska biverkningar. Stressar upp mej vid minsta lilla hinder - om skorna inte går på lätt, om jag tappar saker, om jag glömmer var jag lagt nånting, om någon inte svarar på tilltal, i telefonkö, i bilen, långa kassaköer, om håret hänger i ögonen…..Blir så himla irriterad på dumhet, missunnsamhet och illvillighet, och på små löjliga saker. Som att det är så jävla kallt ute.
Orkar definitivt INTE vara duktig.
Lite folkskygg har jag också blivit. Undviker helst butiker. En bekant stötte jag ihop med häromdagen i affären. Hon sa med hög röst: "VA HAR DU FÖR DEPRESSION NU DU DÅ?"Jag fick nästan panik. Jag vill väl för fan inte stå där och diskutera min depression i butiken, för helvete!  "Snäll" som jag är stod jag ändå där och svarade.
Men jag är glad åt att ha så underbara vänner! Jag är lyckligt lottad som har fina arbetskamrater. Jag har tre fina, fina barn en fin och klok "svärdotter" och världens två sötaste barnbarn. Mitt allra mesta stöd och mitt livs kärlek är min man, som orkar ge mej allt detta peppande och fixar disk, mat, inköp, hund, roudande, allt, då jag inte orkar, trots att han själv nyligen gått igenom samma helvete, som jag nu befinner mej i.
Min räddning är en underbar läkare, mitt skrivande, Teaterboulage, konst, musik och dessa ovan nämnda viktiga människor.
Att sånt. Annars kunde det gå så här:
http://www.youtube.com/watch?v=3aF9AJm0RFc