Många veckor har gått. Det har varit bra dagar och sämre dagar. Förra veckan mådde jag plötsligt bra en morgon då jag vaknade. Det höll i sej i exakt fyra dagar. Jag var redan beredd att tänka på att återvända till jobbet. Eller var det för att jag plötsligt stod inför det faktum att jag snart varit sjukledig i 60 dagar, varefter lönen ska sjunka och jag skulle få 60% av lönen. 60% av min halvtidslön? Hur i helvete ska det gå? Jag mår illa vid blotta tanken. Mannen har halvtidslön också.
I hate my life.
Vi har inte en chans att leva på en halvtids lön och 60% av en annan halvtidslön.
Är det så här man förväntas komma upp ur sin depression?
Är också irriterad på folk som har läst i nån jävla veckotidning om depression och tror sej veta vad det är och hur man kommer ur den, och sen kommer med sina goda råd om hur man ska tänka och vara. Om man har fått en diagnos har man ju troligen redan konsulterat en yrkesmänniska som vet vad det är fråga om? Och framförallt: Man LEVER den, depressionen. Varje dag.
Vi är väldigt snabba med sånt. Att veta hur andra ska vara. Det har jag lärt mej i den här processen. Jag har själv syndat många gånger. Fast när det gäller psykiska störningar har jag faktiskt en viss professionell kunskap. Trodde ju inte att det skulle drabba mej, förstås. Få gör det. Men hör och häpna:
Det kan hända just dej!
Då hjälper det föga att nån "facebookvän"definierar begreppet "depression" för dej.
Man får inte heller oroa sej över världsläget, inte tycka illa om nånting, inte inte inte inte tänka en negativ tanke! Inte bry sej om det hemska där ute i världen. Man ska bara vara positiv och blunda för allt hemskt. Då blir allt bra. Styrkekram, hjärta, hjärta, smiley. Då ÄR allt bra. Kram.
Man blir ju mera deprimerad av dessa ständiga krav på att se allting genom rosa brillor? Hur ska det gå för mej som inte KAN tro att jag kan göra vad som helst , bara jag TROR på mej själv? Hur går det för oss som brister i tron på Universums krafter? Hur ska jag nånsin kunna bli lycklig? Hur ska jag göra för att hitta den där tron på att jag nog får/uppnår vad jag ber om? Gissa om jag har försökt? Gissa bara hur mycket jag har försökt meditera, ligga på den jävla spikmattan, affirmera, läsa New Age -böcker, lyssna på självsuggestionskassetter, avslappnande musik, valarnas sång, vargars yl, indianers chants, örnens flykt, rabbla mantror, tänka så satans positivt, älska mej själv, gå på långa promenader, skriva blogg, sitta i kyrkan, gråta, skrika, gått in i mej själv till trygghetsplatsen, gått på psykodrama, gruppdynamik, kommunikationskurser - you name it. Nå? Sen då? Pengarna trillar inte in. Haven't I tried hard enough?
Nu ligger jag här på soffan, mår skit, har medicinbiverkningar, det går runt i huvudet, magen vrider sej i ångest för hur i helvete vi ska få räkningarna och hyran betalda, bensin till bilen, som är så livsviktig för att få in den där enas halvtidslön. Ja, vete fan hur man ska orka. Hur ska man få råd att åka med dottern till Stockholm, som man lovat? Hur ska man ha råd att vara sjuk?
Orka ens tvätta håret. Orka älska sej själv. Orka.
PS!
Intressant (men ledsamt) är också att märka hur vissa av dom man trott var vänner flyr. Man blir liksom en negativ tanke. Smittsam. Kontaminerad med negativ energi. Gissa hur det känns?
Det finns några undantag. Dom som förstår att det är väldigt svårt för mej att ta kontakt, dom som vet att man behöver vänner mest då man mår sämst. Och att jag är samma människa som förr. Tack till er! Ni räddar dagen!
