Till min lilla hand.
Du kom till i min barndom. Sakta förvreds du av en sjukdom som jag inte borde ha drabbats av, eftersom jag var ett barn. Barn ska inte drabbas av kroniska sjukdomar. Barn kan inte värja sej.
Sju år gammal, skulle börja i andra klass i skolan, hade nyligen flyttat till ett hus, där jag äntligen fått ett eget rum. Innan dess hade jag lekt ute, blivit våt i höstregnet och blev förkyld. Samtidigt stukade jag foten. Jag fick antagligen angina, för jag minns att jag hade så himla ont i halsen. Somnade på kökssoffan hos faster Lilli.
Foten blev liksom inte bättre. Jag blev lite styv i knäna också och gick nerför trappor så där med en fot i gången, som små barn gör. Du var ännu som vanligt då. Men så dök det upp konstiga knölar på handleden.
Pargasdoktorn skrev ut kalkdragéer. Jag åt kalk, kalk och kalk, men det hjälpte inte. Till slut åkte vi in till Åbo till en barnläkare, en kvinnlig sådan. Hon konstaterade att jag troligtvis har reuma. Jag förstod inget av vad hon sa, men mamma grät. Ordet "sjukhus" dök upp i diskussionen. Skräckslagen.
Men dit hamnade jag. Samma dag. Fick inte ens en chans att fly. Åbolands sjukhus, barnavdelningen, och doktor Sam Söderlund (I Pargas kallad Hälso-Sam) undersökte mej. Han var en ganska snäll farbror, men det hjälpte föga. Jag var tillintetgjord.
Jag kom in på avdelningen, sattes i ett kallt badkar och skrubbades ren med Sunlight-tvål och fick en pyjamas på. Fördes in i en sjukhussal, minns inte annat än att jag grät, grät, grät. Mamma var där en stund, men sen måste hon gå. Ensam och övergiven lämnades jag där, tempen togs i stjärten, vilket jag aldrig varit med om tidigare, det var förödmjukande. Utelämnad till främmande människor låg jag i en hög sjukhussäng och förväntades sova. Under natten föll jag ur sängen. Någon hjälpte väl upp mej.
Ingen verkade förstå att jag behövde tröst och mamma och till slut gav jag upp och anpassade mej.
Foten blev snabbt bättre.
Ett par, tre gånger om dagen fick jag sprutor. Jag lärde mej sjukhusvokabulär, röntgen, sänkan hemoglobin, kortison, penicillin, kateter.....Jag visste att avdelningssköterskan som hette Tant Ulla, var sträng men bäst på att ge injektioner, att man skulle hållas i sin säng då hon var på jobb, att barnsköterske-eleverna med sina blåvitrutiga klänningar var snälla och tillåtande och dom skrattade mycket och lekte med oss. Jag fick en kompis, Birgitta, från Fiskö, Brändö, Åland. Vi brevväxlade efteråt i åratal. Hon hade kolibaciller.
I rummet bredvid låg det två pojkar, den ena hade vattenskalle, fick vi veta. Den andra hade mjölkskorv och var fjällig som en fisk. Lite skrämmande var dom, vi såg dom genom fönstren som fanns mellan rummen.
Längre bort i korridoren fanns kuvöser med små, små bebisar i. Dit var det absolut förbjudet att gå. Likaså var kansliet förbjudet. men vi fick ibland avlagda sprutor och medicinkoppar att leka med.
Fem och en halv vecka var jag där. Missade skolan hela hösten. Hem fick jag åke till Farsdag. Att klä på sej vanliga kläder och känna uteluften i ansiktet var otroligt underbart!
Väl hemma lekte jag sjukhus i veckor. Jag hade också lärt mej att vackert vika ihop mina kläder till natten på en stol vid sängen, vilket roade min mamma oerhört. Du, lilla hand, skulle rådbråkas allt mera, så du skulle hållas normal. Till natten satte man på dej en fingervante med gummibandsarrangemang som skulle böja långfingret rätt. Pappa höll sej i bakgrunden. Hade han skuldkänslor för att han hade gett mej dessa gener, som kunde aktiveras och bli reuma?
Iskolan, då jag väl kom dit igen, flockades alla runt mej - jag var intressnt en stund, då jag hade varit på sjukhus. Kortisonet hade gjort mina kinder runda, jag var säkert blek och svag, tänderna hade blivit brunaktiga av någon medicin också. En pojke i parallellklassen kallade mej fläskfia.
Vi började åka till Åbo till professor Kalliomäki varje månad. jag var livrädd för honom, men eftersom han var pappas läkare hade dom fixat mej också dit. Och han var väl en av experterna då. I bussen på väg till Åbo hade jag alltid ont i magen, jag var livrädd för blodproven, livrädd för att han skulle säja att jag måste få kortisonsprutor i lederna. Det var det värsta jag kunde tänka mej.
Så kom sommaren då jag åkte in till Heinola Reumasjukhus. Jag minns inte hur vi tog oss dit, med bil eller tåg? Men det var långt borta. Mamma kan inte ha varit med, eftersom hon låg på sjukhus med njursten.....? Alla talade finska och jag kunde väl lite, men jag längtade hem så jag knappt kunde äta. Själva sjukhuset var stort, fint och ganska fritt, vi fick vara ute, där fanns gungor och en insjö vi fick simma i. Men jag ville inte, kunde inte och tyckte vattnet såg vidrigt och svart ut. Det fanns en svingård i närheten, där gillade jag att var och se på dom stora galtarna, som jag i ett brev till mamma beskrev som" lika stora som pappa". Jag var åtta år, skulle fylla nio.
Våra kläder hölls en skild garderob, där jag ofta var och beundrade andra flickors fina klänningar. Vi var fem-sex flickor i ett rum. Saara var zigenare, svarthårig och sjöng fint, dom andra minns jag inte, bara en flicka som var mager som ett skelett och en liten, liten flicka som kanske var två eller tre år gammal. Gemensamt för oss alla var Reuman. Och våra bulliga kinder - en biverkning av kortisonet.
Där tvingades jag doppa händerna i smält paraffin - det var hett, och första doppet var tortyr. Man måste vara "reipas" och inte gråta och gnälla i Heinola. Men sen blev det en hinna på händerna och efter femte doppet var det nästan skönt. Jag minns tydligt hur det doftade. Tio gånger skulle man doppa. Sen fick paraffinhandskarna stelna. Tanken var att värma upp lederna och göra dom mjukare.
Pengar, som föräldrarna lämnat, fanns inlåsta i kansliet och en gång i veckan fick man hämta en slant och köpa godis. En söndag kom också mamma och pappa och hälsade på. Då brast alltihop och jag grät och skrek och ville inte släppa taget....Men dom måste ju åka.
Det fanns tandläkare där. Där borrade dom och höll på, och man skulle vara "reipas" och jag var livrädd för den där tandläkaren.
Meningen var att jag skulle vara där i tre månader - det var kutymen. Men jag var där tre veckor. sen fick jag åka hem. Jag minns inte hur och med vad eller vem. Inte heller hur det kändes att komma hem. Men jag kom hem innan skolan började i alla fall, för jag minns då jag började i Centralskolan och livet var ganska normalt.
Hos Kalliomäki gick jag regelbundet i flera år. Men jag fick aldrig den där kortisonsprutan i lederna, trots att han varendaste gång talade om det. Det kändes som en seger att gå ut därifrån med förvissningen att man slapp det värsta än en gång! Alltid efter dessa besök hos Professorn gick vi till någon bar och åt mos och knackkorv och det bästa av allt var Saluhallen och Wiklunds varuhus. Jag fick ibland köpa nånting där. Kalas!
Just då jag etablerat riktiga kompisrelationer och t.o.m haft födelsedagskalas, blev det klart att vi skulle flytta till Åbo. Jag ville inte. Men lite spännande skulle det ju bli...
Nu ändrades också vården av sjukdomen. Jag började få guldsaltinjektioner och fysioterapi på ÅUCS. Eller sjukgymnastik, som det hette. Sjukgymnasten hette Elseby Dahl. Varje vecka gick jag dit och doppade i paraffin och lekte med modellera.
När jag var fjorton kom man på att man skulle operera dej, lilla hand. Men först skulle jag undersökas från topp till tå på sjukhuset. Jag låg där någon vecka och utsattes för väldigt mycket undersökningar. Jag låg på barnavdelningen - ålderskategori tre till femton....Jag var längre än dom flesta, så sjukhuskläderna jag fick var i minsta laget.
Sen skulle operationen ske någon månad senare. Dom skar i dej, lilla hand. Dom gjorde dej ännu mera deformerad! I flera veckor var du inpaketerad och jag kunde inte använda dej....
Jag började hata dej och den här sjukdomen som hindrade mej från att vara som andra. Jag hatade sjukhus, läkare och fysioterapeuter, jag hatade mamma, pappa, alla vuxna som ojade sej över min sjukdom. Det var som om JAG inte existerade, bara fula, fula du och sjukdomen. Du var det som gjorde det synligt, dej visade mamma upp för all världens tanter och gubbar "Se nu så den här handen ser ut, vojvoj....."
Jag gömde dej, glömde dej och förnekade dej. Min högra hand, som var så viktig då jag ritade och skrev.
Jag trotsade sjukdomen och alla som höll på med den. Jag sket i att gå till fysioterapeuten "Ja Ojennus Ja Koukkuun", jag ljög för mamma, jag vägrade ha tjocka strumpbyxor, mössa och vantar. Jag började röka, sprang ute på kvällarna i minikjol, "glömde" läkarbesöken, tog mediciner bara för att mamma vaktade som en hök då det var Heliopar-dag, måndag och torsdag, då skulle pillret tas.
Så en vacker dag blev jag liksom friskförklarad. Ingen mer medicin, inga guldsaltijektioner, sänkan normal, hemoglobinet normalt, urinen normal.......
Men var JAG normal? Kunde jag bli det?
Så djupt sitter det att jag aldrig nånsin kunnat känna mej normal och frisk. Jag har alltid varit annorlunda - har jag själv tyckt. Jag har kunnat glömma sjukdomen, långa stunder. Men jag blir påmind varenda dag i resten av mitt liv. Och detta gör mej så förbannad!
Mamma sa en gång då hon grät över mitt arma öde (som jag inte alls upplevde som så hemskt då) att det hade varit bättre om jag aldrig fötts. Men herregud! Jag såg ju ändå vanlig ut! Jag kunde leka, tala, känna! Jag var inte dödssjuk, hade inte leukemi, t.ex. Men småningom måste hennes inställning ha etsats in i min tankevärld, eftersom jag började ifrågasätta min "vanlighet".
Det är inte ditt fel, lilla hand. Du är en del av mej. En viktig, viktig del. Förlåt att jag hatat dej, förlåt att jag hela tiden försöker dölja dej. Alla lägger inte ens märke till dej! Du är min känsliga punkt, min livssorg, symbolen för det som är jag: svag, men ändå stark, jang och yin.
Lilla hand, jag försöker bejaka dej.
