 |
| Öde arbetarlänga i Sabbels, Dalsbruk. |
Att gå in i ett gammalt, obebott hus, är underbart. Att röra vid slitna ledstänger, känna doften av förfall, gammalt trä, lyssna till vindens sång i trasiga fönsterrutor. Jag kunde göra sånt ofta, ofta.
Samtidigt vill jag gråta. För att alla övergivit huset.
Gråta är vad jag har lätt för nu just. Trött och gråtmild. Hör det till åldern?
Jag fyller tant i år. Jag är äldst på jobbet.
I vår KANSKE jag blir pensionerad, men bara kanske, och det gör mej galen att inte veta säkert. Jag ligger vaken och försöker övertyga mej själv att jag inte ska hoppas för mycket, inte hajpa förväntningarna. Inte ropa hej innan jag är över bäcken.
Faktum är att jag är skiträdd att det går som för en av mina forna arbetskamrater, som blev avtackad och firad, men som fick återvända med svansen mellan benen, då "någon" hade räknat fel. Det får inte gå så för mej! Det skulle knäcka mej att flyga iväg bara för att märka att det sitter en glasruta mellan mej och friheten där ute. Pang. Klirr.
Att bli gammal är en annan sak som snurrar i mitt huvud. Att dag för dag bli äldre, komma närmare slutet. Det oundvikliga. Finis. Att inte ha hunnit med allt det där man drömde om och trodde var självklart. Att man skulle ha råd.
Där kom vi in på nästa sak som bidrar till min insomnia. Pengar. Den ständiga bristen på dessa Satans påfund. Det ständiga snacket om pengar i alla medier, i alla sammanhang, överallt, varenda stund. De, att varje månad vara tvungen att punga ut med allt man förtjänat till boende, mat och kläder till tonåringen - att varenda månad ha ett tomt konto innan nästa lön rullar in, för att ett par dagar senare gapa tomt igen. Vet du hur det känns? Vet Nalle Wahlroos? Vet min bror? Att dessutom ofta vara tvungen att lämna vissa räkningar obetalda till nästa gång, sitta fast i minus-karusellen, den där som snurrar snabbare och snabbare...
Nå, skulle jag jobba heltid skulle ju jag ha dubbelt så mycket cash. Men också dubbelt mera arbetstid. Hälften mindre egen tid. Inga pjäser skulle bli skrivna.
Sen slår det mej som en våt trasa i fejset. Inte kommer jag att hinna med allt ändå. Det där som jag vill. Resa, skriva, träffa folk med nånting att berätta, vara delaktig i kultur, konst, teater. Jag är gammal för fan.
I boken "Mina Vänner" skulle klasskamrater skriva om sej själva, förutom namn och födelsedag skulle man skriva vilken var den bästa film man sett, favoritmat, favoritbok osv. Och som sista fråga: Vad vill du bli då du blir stor?
Konstnär. Det skrev jag nog i alla kompisars Mina Vänner. Konstnär skulle jag bli.
Ödet ville annorlunda. Mamma ville se mej som språklärare eller bankfröken. Pappa sa ingenting som vanligt, han var nog mest rädd för att jag skulle råka illa ut på något sätt.
Men jag blev inte lärare, inte studentmerkonom. Inte råkade jag illa ut heller - eller, kanske nån gång, men jag har överlevt.
Nu blir det en ny natt. Jag borde ha gått och lagt mej nu då, då jag inte sov så många timmar förra natten. Men jag drar mej för det. Vill inte ligga där och angsta för att klockan obönhörligen ringer klockan 06.30. Och jag måste orka lite till....
Om jag berättar en saga tyst för mej själv? Om det där huset på bilden. Kanske känner jag doften av förfall, den där doften som av någon underlig anledning gör mej lugn och eftertänksam. Som jag vill vara. Jag vill ha min egen tid. Nu, medan jag orkar kliva runt bland bråte i öde hus.
Innan förfallet drabbar mej själv och jag blir ett tomt skal.
 |
| Korpo, konstverk på barfotastigen i Retais |
