Igår var en underlig dag. I en vecka har jag varit rädd för den dagen. Det var dags för diskussion om vad som händer efter att sjukledigheten tar slut.
Förutom att jag enligt min gullige bror har och har alltid haft "ett svagt huvud" var det jobbet som slutligen knäckte min hälsa. Som människa är jag inte helt out, ännu, men ibland verkar det som om folk tror att en depressiv människa är dum i huvudet också.
Som stödåtgärd för att återgå till arbetet är det arbetsgivarens skyldighet att erbjuda alternativ. Jag hade redan i ett tidigt stadium sagt att jag inte klarar av att "vårda" människor och att oron på enheten tröttade ut mej och jag hade börjat undvika dem jag skulle handleda. Att jag inte vill jobba med människor.
Så jag fick erbjudande om att kanske föra över och sortera arkivet från gamla till nya administrationen. Som arbetsprövning. Jag skulle inte behöva vara orolig, för i den gamla byggnaden, där arkivet finns, finns inga människor. Som plåster på såren sades det att det är ett jobb som inte vem som helst kan göra. Det är fråga om känsligt material. Och då skulle jag få pengar från instans A och en del från instans B och så skulle jag kunna ansöka om understöd härifrån och därifrån och fan vet vad. Okej. Jag har ju redan i samband med att jag undertecknat mitt avtal lovat iaktta tystnadsplikt. Så jag borde ju vara lämplig. Man kunde nästan lova mej ett arbetsrum, till och med! Wow!
Det där arkivet är inte litet. En del av det ligger i något som påminner om en betongbunker, där det rinner vatten längs väggarna, och den gamla administrationsbyggnaden har väl dålig inneluft och ska antagligen rivas. Där finns ju många arbetsrum lediga! Kanske jag t.o.m. kunde få Högsta Chefens f.d. rum! Åååh! Tänk att sitta där och känna sej viktig! Jag borde nog vara tacksam. För att bli anförtrodd. För att det erbjuds alternativ. För att man bjuder till och stöder. Jo, jag vet, man gör vad man kan. Och man MÅSTE få folk tillbaka i arbetslivet, så man får in skattepengar. Inte för att göra oss friskare och lyckligare. Nå, man betalar nog högre skatt på sjukdagpenningen, kan jag berätta.
Först fattade jag nog inte riktigt innebörden i detta. Ödmjuka lilla jag. Osäkra lilla jag. Auktoritetsrädda lilla jag. Som är så van att bli serverad skit under hela mitt liv, så jag tror att jag måste svälja snällt utan att ens tugga. Lyckligtvis har jag tid att fundera. Först skulle det ju kollas om man kan vänta till januari, då min sjukledighet är slut. Det betyder tre månaders vånda för mej. Tre månader att vela hit och dit och inte somna om kvällarna? Och NEJ, jag vägrar ta ångestdämpande piller. Nej jag VILL inte bli arkivråtta. Från att en gång till och med varit föreståndare och med 35 års arbetserfarenhet ska jag degraderas till någon, som man nu måste placera nånstans, för att man måste.
För att jobbet sugit ur mej all must? För att jag blev sjuk? För att jag gett halva livet till detta jobb? NEJ! Jag VILL INTE!
"Du är inte den enda som är på arbetsprövning". "Vi har många nu".Varför det, månne? Varför dukar folk under?
Sorry, men jag vill inte sortera papper. Det är inget som får mej att må bättre. Jag sväljer inte detta.
VAD ska jag göra? Ta ångestdämpande och finna mej i mitt öde?
 |
| Nu behöver jag dej, kraftdjur, Lynx Lynx! |
