Påsken kom och for. Dagar fyllda av familj, liv och rörelse, god mat och solsken - som för de flesta familjer, verkar det som. Så dock icke för Woyzeck. Pjäsen genomlästes ock diskuterades i går kväll, väckte många tankar och inte bara glada sådana. I många familjer driver jakten på brödfödan människorna till drastiska handlingar. Oron för framtiden och välfärden fyller dom flestas tankar varenda dag. Många tvingas att ta extrajobb, fäder och mödrar måste offra samvaron med familjen för att streta ihop pengar, barn far illa av att inte ha nån familjegemenskap, par växer isär då det inte finns tid, ork eller råd till att göra saker tillsammans.
Så en påsklördag står tre små figurer på trappan. En påskhare och två påskhäxor. Artigt önskar dom mej glad påsk, överräcker en björkkvist med fjädrar på och haren säjer : "Hej, förresten, Skini!" Sen får dom sina godisar, tackar vackert och kilar iväg.
Då fylls man av lycka och hejdlös glädje över att barn får vara barn, att dom kan gå runt i byn och föra sina små påskris och egenhändigt tillverkade kort till oss! Att dom kanske får en glimt av glädjen att kunna ge något för att få igen. Att få känna lycka då nån annan blir glad.
Det finns för lite sånt. Vi behöver mera lycka. Vi behöver en större förmåga att bli varse lycka. Vi måste öppna ögonen mera. Ta in glädjen i dom små sakerna - dom små, som egentligen ÄR det största. Så klichéartat men ändå sant!
Barnbarnet står och ropar i köket: "Fammo. Faammoo. FaaaaammmOOO! Va ee duu?" Det gör mej tårögd. Han står där och ropar på mej. Sen vill han ha "äppel". Det får han. Han vill galoppera på mina knän. Om och om igen. Knäna knakar och blir fort trötta, men nog galopperar vi! För när han skrattar skiner solen klarare och det blir sommar i mitt hjärta.
Tonåringen och hennes kompisar bygger en väldigt spontan koja av granruskor och kvistar. Dom släpar ruskor ur skogen, konstruerar och jobbar på. Dom skrattar och leker. Och igen känner jag hur sommarvindar fläktar och värmer nånstans inne i mej.
Allt det här och mera till har jag fått denna påsk. Mitt hjärta svämmar nästan över.
Lek, människor! LEK!
Ja säj det! Nu ha jag varit på osteoporosundersökning med påföljande läkarbesök. Men hur vet jag att diagnosen är rätt? Hur vet jag att medicinen jag blev ordinerad faktiskt hjälper? Nå, jag surfade lite runt på nätet och blev ganska säker på att jag INTE vil proppa i mej just den medicinen. Dels har den ganska rysliga biverkningar, dels har man kommit till att den gör skelettet hårdare, men är det hårt är det ju samtidigt skört. Det verksamma medlet är samma som används i t.ex. konstgödsel och tvättmedel. Fosfater. Nej tack. man har också konstaterat att mjölkprodukter, som ju ska ge oss calcium bara värre, i själva verket bidrar till att det kalk vi har i skelettet minskar. Mjölk, och andra mejeriprodukter blir nämligen sura då dom hamnar in i vår kropp, och så uppstår acidos. Kalken måste då användas till att neutralisera det sura, så i stället för att tillföra kalk så utarmas vårt kalklager. Että näin.
Så där mycket förenklat borde en kost som har en bra balans mellan aciderande och alkaliserande ämnen påstås kunna hjälpa skelettet att producera nytt benmaterial. Kroppen - och skelettet är levande materia!
Alkaliserande födoämnen är sgs alla grönsaker och frukter, acidiserande är animaliska produkter och de flesta spannmålsprodukterna, läsk, mediciner osv. Så proportionerna borde vara 80% alkaliserande, 20% acidiserande. Ganska enkelt. Sen lite tillskott av mineraler och vitaminer och kärringen kommer att vara som ny!
Men. I vårt samhälle regerar Mammon. Läkemedelskoncernerna vill att vi ska äta mediciner. Och vi tar emot och sväljer snällt. Det sista läkaren sa innan jag gick ut var att jag måste stå eller sitta upprätt då jag tar pillret - för att undvika halsbränna.
Ja, jag tog emot receptet. Ja, jag trodde först att jag väl nog måste lyda ordinationen. Men nä. Det är min kropp, och jag tar den risken. Basta. Nu ska det ätas massor av grönsaker.
