En grå dag. Bach:s sviter för cello passar bra. Ändå känner jag en sorts försiktig glädje. Eller är jag avtrubbad av medicinen? Hur som helst, just nu i denna stund finns en sorts lugn, en tillit till livet, kanske?
Jag försöker leva i den här stunden så länge den varar.
Min Mårbackapelargon blommar.
Hundklorna klippta.
Brasan sprakar.
Deklarationen är klar.
Vi har ny bollgrill.
Jag är inte ensam hemma (har blivit svårt att vara ensam)
Spotify.
Sommarpjäsen är klar.
Jag har underbara vänner.
Min familj. Utan den är jag ingenting.
Massor av minnen dyker upp.
Hunden sover förnöjd.
Jag orkar lite mera med mej själv idag.
Jag har saker att se fram emot.
Jag lyckas stundvis skuffa bort ångesttankar.
Musik.
Färger.
Bilder.
Värme.
Kärlek, vänskap, tillit.
Planer, framtid.
Attu.
Facebook, som låter mej ha kontakt med folk.
Janne som orkar……
Tack.
Sådärja.
Där fick jag till en lista på saker som ger mej kraft att klara ännu en dag.
Framtiden och hur den ska bli orkar jag inte tänka på.
Jag behöver inte göra det.
Jag har lov att inte orka.
Jag får vara svag.
Det gjorde väldigt ont då en av mina vänner skrev "Det är inte alls synd om dej" på fb. Skämtade du månne? I så fall räckte inte min humor till, jag förstod inte skämtet.
Nej, det är inte mera synd om mej än om andra med depression. Det finns människor som har det mycket värre, människor svälter ihjäl, lever i krigshärjade länder, har cancer, dör osv. Jag vet.
Men min smärta är min, vår fattigdom är vår, min svaghet är min, mitt helvete är mitt, och du min vän, har och har haft ditt eget. Men du behöver inte avgöra när eller om det är synd om mej. Sällan har det hjälpt någon människa att man tycker "synd om". Just drop it!
Det behövs väldigt lite att få mej ur balans och det där var en sån sak. Jag har grubblat på det i ett par veckor nu, tror jag.
Jag har också grubblat över andra personer som jag har sett som människor som står mej ganska nära, men som jag har tagit miste på.
Men så finns ju ni, kära människor som inte räds en sån här ynkrygg som backar ur i sista minuten, som inte själv kan ta kontakt och som ibland inte ens svarar i telefon. Tack till er. Tack och förlåt.
Tröttnade på Bach och övergick till Mark Knopfler.
Älskade Skini. Tack för en berörande och fin bloggtext! Jag finns nu och kommer att finnas också imorgon för dig! visserligen bara på FB men i alla fall! kramar katia
SvaraRadera"Tröttnade på Bach och övergick till Mark Knopfler" Här Skini finns din kärna! Här läser man din nyfikenhet (i positiv bemärkelse), din humor och ditt härliga sätt att se på livet som finns därinne i dig, fast de just nu kanske hålls lite nere. Fin text och du hämtar kraft ur rätta saker. Och tyvärr, men förståeligt och mänskligt, tar du till dig av ogenomtänkta, onödiga och dumma kommentarer. 99 positiva kommentarer och 1 dum - och vi mänskor koncentrerar oss på den dumma. Undrar varför vi är såna? Och undrar om alla kulturers mänskor reagerar lika!?
SvaraRaderaSå ser jag fram emot att höra och mer från Attu nu när det blir vår och sommar <3
Puss av Libbe