Ett halvår har gått

Ett kort inlägg: Ovan ser ni var jag vistas mestadels just nu. Orkar inte mycket mera. Men detta är min livslina. Om jag inte hade detta skulle jag väl sjunka ner i mörka hål. Det gör jag ändå, nästan varje dag dyker jag ner i misströstan och oro för hur det ska gå med alltihop. Att jag har tappat kontakten med nästan alla arbetskamrater känns också underligt - det gör det ju ännu svårare att återvända till jobbet. Jag önskar at jag kunde, orkade, ville fortsätta jobba, men varje gång jag tänker tanken till slut får jag en känsla av att någon tar struptag på mej. Hjärtat bultar vilt och jag måste sätta mej ner. 
Jag kan inte lösa andras konflikter. Jag kan inte låta nån komma innanför min säkerhetszon. Inte vara nära energitjuvar. Inte vara tvungen att prestera. Inte använda mej själv som arbetsredskap längre. Inte känna mej tillräckligt duktig. Inte orka vara duktig. Inte hinna med. Inte pressas mera. Inte känna mej fel. Inte känna att andra pratar om mej då jag inte är där. Vad säjer dom?  

Hur orkar jag då repetera och spela teater, undrar säkert nån. Inte vet jag. Jo, för dom människor jag träffar i den kretsen klarar själva av sina liv. Dom begär inget av mej. Jag behöver inte vara ett dugg pedagogisk. Jag får bara vara jag och min rollfigur. Sen går jag hem och vet att jag bara behöver vara med mej själv och mina närmaste. Jag får sova ut på morgonen om jag inte får sömn av någon orsak.
Jag får skratta och spektakla mej om jag vill och jag behöver inte föregå som något exempel.  Jag träffar månniskor som brinner för samma sak, som är kreativa och humoristiska, självironiska och modiga, dom ger mej helt enkelt lust att uppleva också morgondagen. Det är det jag behöver. Och att få höra att det jag gjort är bra, att den jag är är bra. Att jag får göra det jag vill och orkar och bara det.

Så är det.