Sommaren är snart slut. Av gammal vana knyter det sej i magen, i måndag skulle troligen semestern vara slut, ifall man sku ha semester. Jag är nu sjukledig till årets slut.
Men ändå knyter det sej i magen.Hur ska vi klara oss - ena långtidssjukledig och den andra arbetslös? Jag har grubblat så mycket på det här nu i flera månader. Istället för att slippa alla bekymmer och få vila hjärnan och bli frisk, ska jag leva på nånting som är under existensminimum.
Har varit hos psykiater för första gången som patient. Det var intressant. Hon hade också ett Kleenexpaket på skrivbordet. Det behövdes, för hon frågade om såna saker. Hon frågade frågor som ingen tidigare frågat, vilket gjorde mej så förvånad, och jag tyckte det var skönt. Att nån frågar. Då man inte orkar berätta. Kommer inte ihåg det väsentliga, kanske. Orkar inte.
Psykiatern skrev ett utlåtande. Jag fick en egen kopia hemskickad senare. Jag måste googla på ordet "anhedoni". Det betyder att man liksom varken känner lycka eller sorg. Allt är liksom "ihan sama". Som då jag stod på scenen efter premiären och tog emot blommor och applåder. Det borde ha känts fantastiskt. Där stod jag och log och kramade om folk, tackade och lyste. Men det var inte jag. Jag stod bredvid och var tom. Tänkte att, nå, det hör ju till att man får blommor och blir avtackad och allt det där.Fast jag VET att det var jag som skrev den där pjäsen, jag har gjort nånting som inte vem som helst kan, jag har fått en massa rosor för den, av månniskor som jag VET att verkligen menar det. Men ändå är jag nästan säker på att jag inte förtjänar det i någons ögon. Att nån tyckte den var skit, pjäsen. Att jag tror att jag är nånting. Fast jag inte borde. Demonerna flaxar som nattfjärilar i ansiktet på mej och förstör mina svaga, ynkliga stunder av stolthet och lycka. Jag har inte ens vågat känna stolthet över vad jag åstadkommit. Man ska först och främst ge credits åt andra, teamet, ensemblen, gruppen, gänget, staden, fosterlandet, Gud, Allah, samhället, turen, stödtrupper, familj, chefer, nämnder, karma, Fru Fucking Fortuna. Inte ska man skryta. Man ska vara så satans ödmjuk. Och osjälvisk.
Det är jobbigt att veta detta om sej själv. Att man inte "får" tycka att man är bra. Att alla måste tycka om en, aldrig, aldrig hamna i onåd, kantänka. Hur i helvete har jag hamnat i onåd hos mej själv? Och det är jobbigt att vara så "lugn och jämn i humöret". Jag vill inte. Jag vill vara frisk så jag slipper leva i en gråzon, där jag inte kan känna eufori, där jag kan vara på en fest utan att gäspa och känna mej utanför. Som om jag var en tråkmåns. Men då jag inte KAN vara riktigt, riktigt glad och uppsluppen. Kanske det beror på medicinerna, kanske det är min sjukdom? Inte vet jag.
Jag glömmer saker. Glömmer namn, ord, vad jag sa nyss, vad jag var på väg att hämta. Om nån frågar mej något, glömmer jag ibland vad hen frågade, medan jag svarar, och trasslar in mej i resonemanget. Pinsamt.
Kämpar hårt med läsandet. Har nästan läst ut Woodstockboken jag fick av en vän.Men det är en månad sen jag öppnade den. Läser tre-fyra rader och sen vet jag inte vad jag just läste. Jag sörjer över det. Jag har en massa böcker som väntar.
Till havet längtar jag. Att ligga och dåsa på ett båtdäck och somna till kluckande vågor, måsskrik och vind.
Till Attu längtar jag. Att tända ett ljus och låta skuggorna bli till bilder. Att vakna till svalornas gälla skrik och springa på tuppen i daggvått gräs. Att få stanna kvar en söndag kväll då alla andra åkt därifrån, att promenera till stranden och hoppa till då en älg plötsligt brakar iväg in i skogen, att lyckas få eld i spisen, att helt ensam få bada bastu och helt ensam få doppa sej i Albins strand. Att bli rodd ut till Smöröga, eller Labbholmen, att sitta på världens högsta berg, Kockoberget, och spana ut över holmarna. Att åka bil till Porten och köpa glass och mjölk. Att läsa urgamla tidningar. Att ta en tupplur medan klockan tickar tryggt på väggen och en fluga surrar i fönstret. Att dricka ordentligt porokaffe. Att diska i tvättfat i varmvatten som burits in från brunnen och värmts på spisen. Att stänga mobilen och inte vara anträffbar. Att vänner kommer på överraskningsbesök. Att gå runt med barnbarnet och berätta om då fammo var liten.
Smultron och huggormar.
Mattvätt och bromsar.
Jordkällare och spindlar.
Vedlider och svalor.
Svampskog och älgar.
Stranden och tång.
Havet och vinden.
Jag och Attu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar