New year, same shit.

 2015

Nu ska man vänja sej vid att skriva 2015. Nuförtiden får jag skriva datum och årtal ganska ofta på diverse olika blanketter. Och jag är förbannat trött på blanketter. Siffror, utdrag, bilagor dokument, intyg, ansökningar, papper, papper, papper. Man borde vara glad och tacksam för att vi har sociala förmåner och skyddsnät. Men vi betalar ett ganska högt pris, vi gamla som hör till dom stora efterkrigskullarna. Dagens unga vuxna har nämligen hittat på att skylla oss för att ta brödet ur munnen på dem. Vi har inte betalat in tillräckligt till våra pensioner! Så nu ska dom bli tvungna att pröjsa våra höga pensioner! Stackrarna. 

Jag har blivit en gnällkäring. Jag förfasar mej över dagens ungdom. Jag hör inte syrsorna längre. Jag saknar tiden då man inte hade TV och använde hästar i jordbruket och idkade högläsning och julen var som i Fanny och Alexander... 

Folk ser antagligen mej som en hopplöst gammal tant, som inte alls hänger med i nånting. Ska inte ha Instagram. Inte iPhone. Det passar inte. Tanter ska enligt tradition ha handväska och hatt. Och trådtelefon.

Vill nån av oss börja märka att vi egentligen är rätt lika våra mammor? Vill nån av oss bli gamla och inte höra syrsorna? Inte för att syrsorna låter så himla ljuvligt, men då man vet att det är ett ålderstecken. Vill nån av oss bli gråhåriga och styva i knäna? 

Vill nån av oss se hur huden blir rynkig och hängig och synen blir svagare? 

Det är ju bara det yttre skalet.

Jag har nångång sagt att jag inte är rädd för att åldras. Nå nej, inte är jag direkt rädd, men jag tycker heller inte att det är särskilt roligt. Det bästa är väl att man inte har mens längre.

Och att man har barn och barnbarn.

Men inte dygnen runt, för nuförtiden orkar jag inte som förr.

Sorg känner jag. Sorg för att det är så oåterkalleligt. Det går bara inte att få tillbaka en endaste jävla dag. Inte en sekund. 

Och döden. 

Jag drömmer om min mamma nästan varannan natt. 

Det är så mycket jag ville fråga.

Jag vet inte om jag tror att vi ses sen, efter döden.

Hur känns det att dö?

Ibland tänker jag på det. Att det kanske är skönt?

Om man råkar riktigt illa ut finns det ju som ett alternativ. Eller om det blir krig och fascism och utrensningar och sånt.

Folk gick ju kring med giftampuller i fickan under förra kriget också. Just in case, liksom. Om man löpte risk att bli torterad, t.ex. eller om man hamnar på koncentrationsläger….

Muntra tankar på kvällen, årets första dag. Jag hoppas verkligen jag hittar mej själv snart. Att jag får åldras i fred utan att behöva fylla i en jävla massa blanketter och springa från byrå till byrå till poliklinik till byrå till läkare till apoteket och sen fylla i fylla i och fylla i, bifoga bifoga bifoga. Och vänta. "Ert ärende behandlas inom kort. Återkom när löken blommar eller senare." "Tyvärr måste vi meddela att Er ansökan har avslagits." 

 Om jag jobbar tills jag blir 68 år är pensionsbeloppet lite på 200€ högre än om jag slutar vid 63. Fem år till och få 200€! Wow! Vem vet ens om man lever sen mera?

Nej, inte klaga, var glad och tacksam för att vi har ett tryggt socialt system.

Tack då.