Vintervitt

 

  


Töväder, dagen lite längre. Ännu är det bara februari. Ska det bli en lång och kylig vår då? Som i fjol, då sommaren kom först vid midsommartiden. 
     Idag vräker snön ner i stora RIKTIGA flingor. Jo jo, ljusare blir det, men också mera att skotta, längre tid innan det smälter. Pessimistisk/cynisk som jag är tycker jag vårarna blir allt längre och sommaren skjuts fram. Sen blir det alldeles väldans sommar, då allt blommar ut och vissnar innan man vet ordet av. Det gäller att passa på och njuta av stunden. Som livet. Ju äldre man blir, desto fortare går tiden och vissnandet sker dag för dag. 
Därför känns det fruktansvärt jobbigt att leva i nuet, eftersom nuet är en tid av osäkerhet, väntan, otrygghet, hopp och förtvivlad. Men skulle man kunna gå framåt, hoppa över nuet och landa i framtiden
- då hamnar man allt närmare slutet. 
     Bakåt vill jag inte heller. Ibland nog, då jag tittar på gamla foton och ser hur mycket slankare jag var, hur sorglös jag kanske var. Eller var jag? Vid närmare eftertanke var jag nog inte alls sorglös. Men dom sorgerna har jag säkert glömt och i morgon har jag kanske glömt dagens förtret. Som nästan uteslutande handlar om pengar och bristen på dessa. Så mycket styrs av dom jävla eurona och som inkomstlöst depressionsfall har jag plötsligt huvudstupa ramlat ner i den lägsta samhällsgropen. Bara att vänta. Blanketter har ifyllts och inlämnats efter många suckar, spring på byråer, mailande och nu senast tiggande om lån av brodern. 
För det tar TID innan besluten görs. Men pengarna, OM beslutet blir positivt, kommer ju retroaktivt! Hurra!
      Men tills dess är det bara att ödmjukt vänta. Under tiden dubbel- och trippelkolla att allt verkligen är rätt ifyllt och inlämnat.
      
Jag har fått ett litet piller till. Som ska göra att jag sover. Jag sover som en stock och drömmer livligt. Inga hemska mardrömmar ändå, och det är skönt. Men min kondition är i botten, svetten rinner och jag flåsar som ett ånglok om jag så bara tömmer diskmaskinen. Ute går det bättre, men nog flämtar jag då också i uppförsbackar. Det finns många uppförsbackar i världen. Men också nerförsbackar, man måste komma ihåg det! Jo, fast är det halt, eller om bilens bromsar t.ex. inte funkar, så är det inte så lätt med dom heller. 

Märker du att för varje positiv, eller ens neutral tanke, finns det ett "men" i mitt huvud? Det är fråga om överlevnad. Det är för att:

OM jag t.ex. blir glad åt att jag har en fastlagsbulle, en med sylt i, en alldeles färsk, och allra helst hembakad, så visst sjutton svänger jag det då också i huvudet. Min tanke blir då: MEN om jag äter den nu, så är den ju slut sen! Buäääää….
Det blir ofta så med annat också i mitt liv. Hit och dit, opp och ner, fram och tillbaka, svart och vitt, Jang och Yin, sol och regn.
För om jag bara låter mej gå helt upp i en positiv syn på livet, så blir jag fruktansvärt besviken om det blir motgångar. Men om det blir motlut i backen så kan jag ju säja : "Ja, jag tänkte väl det" och växla ner till ettan, och trampa vidare. Det går långsamt, men det går på något sätt. Bär det sen av nedåt så kan jag antingen vila och låta tyngdlagen gälla, eller så kopplar jag i högsta växeln och trampar som fan, för att klara nästa uppförsbacke lättare.

Revy blir det snart, men jag står inte på scenen. Vemodigt men skönt. Knappast blir det någon sommarteater heller för mej, jag tror det inte finns nån roll för en fet gammal käring där i år. Men då kan jag istället kanske skriva mera och vistas ute på en ö och äta och sova och sitta och se på sjön…