November

Hösten kom och mörkret. 

Jag har blivit pensionär. Invalidpensionär. Det berättigar dock inte till INVA-parkering, eftersom min invaliditet inte sitter i extremiteterna. Men jag har TYÖELÄKEKORTTI, som berättigar till vissa rabatter, t.ex. i Hesabussen. Jag har kortet i plånboken. Det är inklämt mellan IKEA Familykortet och bibbakortet. Tror jag. Jag använder det så sällan, hittills bara en gång. I Hesabussen, på väg till Vanda flygplats. Vi åkte till Frankrike, Helsingfors-Nice-Marseille-Avignon. Jag och Mannen. 

Avignon, därför att jag ville se staden igen, för att jag tillbringade en vecka av min ungdom där 1972, en vecka då jag växte en kilometer. Och jag ville dela det med honom.

Jag mindes många platser och ljud och dofter, påvepalatset, Place l'Horloge, den halva gamla bron, Camp Sauvage, Restaurant Pyramide, Rhônefloden, Karusellen, stadsmuren, dom smala gränderna, doften av mat och lavendel, patchouli, röken från Gauloises, spanska romer, flamenco, teaterfestivalen, springbrunnarnas porlande, språket, siestan….

Allt det där upplevde jag inte igen. Men vi hann ändå med väldigt mycket på bara två hela dagar. 

Palais d'Papes. Mäktigt, gammalt och ännu outforskat av mej…..

"Roskis"

Om man går in genom valvbågen till vänster, ser man inte längre Camp Sauvage, där vi bodde 1972.

Fortfarande spelar romer sin melankolisk-glada musik här!

Karusellen på Place l'Horloge

Jag måste dit igen.

På väg hemåt stannade vi en natt i Nice, en gammal semesterort med lätt dekadent stämning. Inte lika magisk för mej som Avignon, men charmig på sitt sätt. 

Hôtel Little Palace:

                               

Då vi sen lämnade Nice  började det regna lite och taxichauffören tyckte det var på tiden att få regn efter flera månaders uppehåll. Vi tyckte också att det skulle bli skönt att komma hem. 

Nu är det november, som sagt, jag har börjat min resa mot mitt tidigare jag, slutade med medicinerna i juli. Det tar tid, och även om de flesta dagar nu är acceptabla, glider jag in i mörkret ibland. Jag sörjer mitt professionella jag, jag sörjer över att kollegial vänskap tycks försvunnen, över att inte vara oersättlig, över att vara fattig. Det går dagar då ingen tar kontakt, ingen kommer. Bittra tankar kommer, såna som jag avfärdar som tjafs andra dagar.

Andra dagar hinner jag inte tänka så mycket. Dagar då inspirationen flödar igen, dagar då nästan allt lyckas och jag hinner inte sakna det som varit, inte oroa mej över kommande gud-vet-vad. Dagar då jag skriver, städar, lagar mat, träffar folk, skrattar. 

Har gjort en fotobok. I två exemplar. Den andra hade jag tänkt ge till den som var med, då fotona togs. Men jag vet inte. Tveksam om den gläder, eller bara möter på kritik? Dåliga bilder, fel, fel, fel.

       Jag har bestämt mej för att ge den om hen spontant hör av sej eller kommer och hälsar på. Är det dumt? Vad gör jag med två likadana fotoböcker? Kanske hen skulle bli glad? Men………………….

Nå, i dag har jag i alla fall skaffat hem fågelmat och väntar på att domherren ska komma tillbaka och se att jag visst bryr mej om honom. Jo, jag VET att det är en hanne. Men idag tycks inga fåglar röra sej här.

Jag orkar inte riktigt ta kontakt med människor ännu. Jag rör mej i vissa, allt snävare kretsar, undviker butiker, tillställningar med mycket folk, platser där folk finns, som jag känner mej otrygg med. Undviker högljudda personer, folk som frågar en massa, men ändå inte bryr sej om att lyssna. Gamla vänner kan kanske känna sej bortglömda, men det är inte så, det är bara att jag inte fixar att ta kontakt. Jag klarar vissa dagar inte av att ha något som helst program. Att veta att jag ska vara med mina älskade barnbarn nästa dag, kan förorsaka en orolig natt, att planera ett teaterbesök är svårt - en timme innan kan jag bara känna att jag inte kan, inte vill, inte orkar. Jag måste få backa ur, tacka nej och ändra mej. Tillåta mej att vara lynnig och lite oberäknelig - lite svårt för en som alltid velat vara alla till lags. Men jag försöker. 

Jag hoppas mina riktiga vänner och närmaste kan förlåta och försöka förstå att jag kanske aldrig blir som förr. Dom andra, dom som pratar dynga bakom ryggen, dom som bara är nyfikna och frossar i andras motgångar, dom försöker jag skita i. Karma's gonna get you!

 Frost i oktober.