ATT FLYGA OCH ATT KRASCHA om och om igen.
En hel vecka var det frid och fröjd. Kände till och med glädje!
Allt hade ju ordnat sej.
Sen kom den där dagen då jag började tveka och tappa självförtroendet igen. Igår. Idag. Hur länge denna gång?
Jag är utanför, tror jag, men vet inte om jag vill komma in. Det svider. Det finns alltid någon som syns och hörs mera, som har dom rätta kontakterna, som är snabbare, starkare och som vet hur man tar för sej, som kan ställa in sej hos rätta personer…och som har "tävlingsinstinkt" och kan kräva åt sej mera, mera. Som vet sitt "värde". Och så finns det ju dom där "viktiga" som har sina favoriter som alltid får vara med och alltid blir förlåtna, även om dom är ögontjänare och inte alltid så trevliga mot dom som är "underhuggare". Men så skickliga på att manipulera. Jag har aldrig nånsin klarat mej emot dessa.
Snabbt blir man out om man är som jag. Som inte kan så hemskt bra. Som är för gammal och borde veta min plats. Som inte ordnar jättetrevliga fester och middagar. Som inte vågar ta konflikter och skrika åt folk och skälla ut dom. Som inte fattar att begära ordentliga cash för uträttat arbete. Och ja, visst har jag ju en viss talang, visst. En väldigt ensam talang. Att skriva är ensamt, och man är så hudlös och sårbar då man lämnar över det man skrivit.
Jag är så über-hyper-megakänslig för minsta aning om att någon kanske inte vill ha mej med och leka, skiträdd för att någon vill ha mej med, men att jag sen ändå inte pallar, för att jag tror att jag får vara med för att man tycker lite synd om mej,…" Story of my life. Att jag måste särbehandlas för att jag är lite bräcklig, liksom.
Andra gör saker bättre, ser bättre ut, städar oftare, syr, stickar, kockar, jobbar effektivt, har bättre öga, bättre smak, bättre idéer och bättre inredning, bättre kondis, bättre bil, bättre saker, bättre ekonomi. Bättre självförtroende.
Hela mitt liv har gått ut på att längta efter att bli accepterad, att vara "normal". Som andra. Inte den där som är sjuk och konstig. Att försöka kompensera alla mina fel och brister genom att vara snäll, rolig och medgörlig. Inte bråka. Vara snäll. Skriva bra, vara "produktiv". Ställa upp. Vara flexibel. Uppoffra mej. Bli utan. Ge efter. Förneka att jag VILL eller VILL INTE. Vara fiffig och påläst. Vara i tid. Inte konfrontera. Inte tänka på hemskheter. Vara en tolerant och klok person. Eller tro att jag är det. Inte bli kränkt, fast nu nån råkar kritisera mej. Går hem och bölar i stället.
Ibland glömmer jag bort det där. Ibland har jag flyt. Ibland är jag Någon. Det finns en handfull människor som ser bakom det här och förstår hur det är att vara som jag, och som kanske ändå gillar mej. Det är dom som ser mej och ger mejden lilla gnista av mod som håller mej vid liv.
Jag är utled, utled på att att trampa i kvicksand. Utled på att äta mediciner som inte gör mej det minsta lyckligare, bara trött och tjock.
Dessutom är jag skiträdd för att dö.
Tack och förlåt.
Du duger bra som du är, Skini <3
SvaraRaderaFick just idag höra om boken Don't be nice, be real. Den ska va bra för "duktiga flickor" att läsa.
SvaraRaderaJag känner också igen mig i din text och jag förvånas av att vi är så många som känner oss onormala och att vi inte hör till gruppen. Jag börjar tro att det utanförskap vi känner egentligen bara finns mellan våra öron...