utsläpp&infall: Friday in grey.

Disig, grå morgon. Ingen melankoli, dock. Lite osäker på morgondagen - hur ska vi hinna med allt? Men har man ställt till det så...Och jag är otålig. Typiskt är att jag i min iver går och dubbelbokar.
Det är alltså fråga om att åka ut till Attu och tömma två och ½ rum, som sen ska bli våra sommarrum. Jag har väntat sen hösten att det ska bli av - nonchalerat det faktum att mina planer på att fixa upp rummen är helt orealistiska och överdrivna. Men jag struntar i fakta, jag vill bara dit. Spännpappret i taket och på väggarna hänger, delvis söndriga, två vedspisar utan spisplattor och osotade under ett antal år...Rummen har fungerat som förråd i flera tiotals år. Men då jag var liten bodde min kompis Jorma där med sina syskon och mamma. Pappan Unto var sällan hemma, han var sjöman. Det doftade stekt potatis med lök och där var bra att vara. Mitt livs första kärlek var Jormas storebror. Trodde jag. Det var en ytterst ensidig förtjusning, för jag var kanske fem och han fjorton, kanske....
Jag har funderat mycket på varför Attu är så viktigt. Jag bodde där i sex år, flyttade dit då jag var ett år gammal och därifrån då jag skulle fylla sju. Men jag kände alla där. Bodde mitt i smeten - i bybutiken. Friheten att springa omkring överallt, trygg och orädd, bara man aktade sej för huggormarna, var så självklar,
närheten till havet, berg och skogar påtaglig, lugnet och tystnaden....alla dessa saker känner jag ännu där. Som vuxen uppskattar jag också minnena och viskningarna i väggar, i vinden, den vilda glädjen i måsarnas skrik, nattmörkeret, husen, de gamla, vackra husen, vemodet i att allt sakta förfaller, människorna jag kände, som är borta nu, men som ändå finns där. Mormor, som dog innan jag föddes - Björneborgsfröken som blev fru till svenskbördige morfar Frans August, hon finns där ännu i Björkdungen. Där finns också moster Lisa och morbror Gideon, Inger, Kaj och dom andra Södermännen. Vårgård, ungdomslokalen, där jag såg mamma spela teater på nån julfest, där jag lärde mej de första ringdanserna, Tuulas och Kajs sommarbröllop, Attufesterna, svenskarna som varje sommar hämtade glädje, stoj och parfymdoft till byn, skrubbsår på knäna efter första cykeltrampet, bastu på lördagar, bastukaffe med nygräddade örfilar, krypa till sängs mellan rena, manglade lakan, mamma läsande saga. Vinterkvällar med kakelugnsvärme, stickande mamma och radioprogram. Gustav Laurent svarar på lyssnarnas kvistiga frågor, lördagens önskekonsert, Petter Snagg, Lekstugan med Åke Romantschuk (hur det nu skrivs?) spinnande Lola-katt. Trygghet, trygghet, i det enkla livet. Notdragning och vinterfiske, fisklådor av trä, kravlande små krabbor, silverglitter av strömmingarna, karlarnas svordomar och röda näsor, jag där, i vägen, tiggande fisk åt katten. Roddturer till Labbholmen, den lilla sandstranden där, fullpackad med Södermän och jag, kaffekokning på öppen eld, sockerdricka och Mariekex, kokta ägg och mjölk i Vichyflaska med patentkork. Gunnels skratt som gjorde alla glada, lekkamraterna, kusinbarnen från Sverige. Sumpen, mosters soch morbrors svarttjärade roddbåt. Låta handen plöja genom vattnet då man rodde hemåt. Skidspår på vintern, snökojor, snöklimpiga yllevantar, fastlagskaffe som bjöds i butiken åt kunderna. Kaffemåså - kaffe med grädde och socker och bullbitar nedrörda i koppen. Ja! Redan som barn fick man kaffe! Om man dessutom rörde ner lite pepparkaka eller kex, smakade det gudomligt. Borde prova igen...
Jag antar att det är därför jag känner att Attu är hemma. I mammas famn. I pappas famn. I moster Lisas famn. Hos alla dem som fanns där en gång. Också tant Edit, som bodde ovanför de rum vi nu ska röja i. Hon var lite farlig, öppnade fönstret och skrek åt oss barn. Såg lite ut som en häxa... I love them all.