Ja, och sen då?

Gav upp med kaminfan. Dottern kom hem från skolans idrottsdag - första försöket att åka snowbaord verkade inte ha varit nån höjdare. Dit for tjugotvå spänn...Nå, man vet ju inte innan man prövar. Måste ha varit påfrestande i alla fall, för nu ligger hon på soffan och sover!
Satte på kaffet, borde gå ut med hunden. Men det är halt där ute. Och jag är lat. Det hjälper inte, ut måste hon. Och det är väl min tur.
Ofta undrar jag om jag överhuvudtaget sku komma ut om vintrarna om inte hunden fanns? Ja, på sin höjd ut på trappan då. På cigg.
Jag känner folk som inte röker som jämt är krassliga och dessutom elaka!  Och folk som är sportgalna som är ena jävla skitstövlar och har en massa krämpor. Så jag fortsätter med att röka, vara lat och underbart snälla och trevliga jag. Att jag sen förkortar mitt liv med något år kan ju ingen med säkerhet veta. Och ingen av oss lever för evigt. Fräscha, topptrimmade gym-missar och -nissar kan bli under bil i morgon.
Vad är det jag försöker visa här, månne?
Att jag FÅR vara som jag är.
"Passar det inte, så stick", sa min studiekompis Ann från Åland på bred Mariehamnska. "Du ska inte komma här och komma!"
Så skrattade hon som en skata, slängde ena benet över det andra och drog ett djupt halsbloss.
Hon var kul. Var månne hon är nuförtiden?

Kaffe. (och cigg....hihi)